Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Författare. Åke Sintring har forskat om tysktågen. ”Tvyärr var det förbjudet att fotografera tågen, och det finns nästan inga bilder bevarade”.

Åke Sintring skriver om tysktågen i ny bok

Tågen skulle inte synas – men många såg dem ändå. Nu berättar Åke Sintring från Laholm i en bok om den tyska permittenttrafiken i Sverige under andra världskriget.

Det finns saker vi svenskar föredrar att tala tyst om. Eller inte alls.

Det menar Åke Sintring, pensionerad lärare från Laholm, och han har ett konkret exempel: de tyska permittenttågen under andra världskriget. Tyska soldater åkte genom Sverige, på väg mot Norge och Finland, eller på väg hem för att ha permission.

Trafiken pågick 1940–1943 och inkluderade även krigsmateriel, med tillstånd av den svenska regeringen.

– Det är fortfarande något skamligt kring historien. Det har varit tämligen tyst i media i alla år, säger Åke.

Nu har han skrivit om tågen i antologin ”Västsvenskt vardagsliv under andra världskriget”. Åkes kapitel heter ”Tysktågen” och har sitt ursprung på Lagaholmsskolan i Laholm, där han var lärare 1972–2006.

– På 1980-talet började nynazister sätt upp lappar på skolan och det fick mig att ändra min historieundervisning på ett markant sätt. Jag bjöd in överlevare från koncentrationslägren som pratade med eleverna, och 1998 gjorde vi ett projekt om tysktågen. Jag hade aldrig tidigare hört någon prata om dem i Laholm, trots att tågen hade dundrat genom stan och stannat i Skottorp och Veinge.

Åke och hans elever gick ut i media och efterlyste berättelser om tågen, vilket resulterade i 125 brev från hela Sverige.

– Trafiken hade smugits igång men det var svenska lokförare som körde tågen, och alla som bodde längs spåren märkte snart att det gick tåg med gröna vagnar utanför tidtabellen.

I boken redogör Åke för berättelserna i breven.

– För många blev tågen ett folknöje, ett spännande inslag på små platser där det inte hände så mycket annars. Ortsborna kunde prova sin skoltyska genom att prata med officerarna, vilket bland annat skedde på dåvarande Norra station i Halmstad.

De främmande soldaterna blev ibland hyllade av svenska nazister vid stationerna, men de mötte även ilska.

I boken berättas om svenska militärer förlagda i Gullbrandstorp, som plötsligt fick kunskap om tågen. ”Va fan ligger vi här och glor utåt Kattegatt efter tyskar, vi har dem bakom ryggen”.

En lokförare skriver i ett brev hur han minskade farten till tio kilometer i timmen mellan Varberg och Halmstad, för att ge tyskarna en chans att hoppa av och desertera.

– Men det var bara ett fåtal protester mot tågen. Svenskarna var mera förbittrade över att tyskarna färdades i passagerarvagnar medan svenska soldater, på väg till olika posteringar, fick åka i godsvagnar.

Det låter inte som någon särskilt ärofull blågul historia?

– Nej, jag kan förstå att norrmännen – som levde under ockupation – fortfarande är bittra på oss. Med facit i hand är det förstås bra att vi höll oss utanför kriget, men det skedde på ett solkigt sätt, säger Åke Sintring.