Skulle han ha kvar ramberättelsen om sin egen vrede, eller inte? Två veckor innan boken gick i tryck var Alex Schulman vankelmodig. Fanns det inte en risk för att kärnan i boken – den om kärlekshistorien mellan hans mormor Karin Stolpe och Olof Lagercrantz – skulle överskuggas av hans eget jag?
- Jag kände väldigt starkt att det här faktiskt inte är min historia. När jag börjar en bok på det sätt som jag har gjort då är den återigen väldigt jagcentrerad, säger han med en suck.
Förbjuden relation
Som författare har Alex Schulman varit grundad i det självbiografiska. I böcker som "Skynda att älska" (om pappa Allan Schulman) och "Glöm mig" (om mamma Lisette Schulman) använder han sig själv som ett sätt att spegla den han skriver om. Här ville han egentligen inte skriva en "jagisk" bok, men bestämde sig efter många kval för att ändå inleda och avsluta boken med jakten på ursprunget till sin egen vrede. Det var trots allt det som ledde honom till släkthemligheten om den förbjudna relationen mellan Karin och Olof.
Är han en argsint människa? Nja, Alex Schulman har egentligen aldrig betraktat sig själv som en sådan. I skrift möjligen, på bloggar och i krönikor där polemik och konfrontation har varit en sorts arbetsredskap, men inte som privatperson.
- Jag får aldrig några utbrott, jag skriker inte, jag höjer aldrig rösten över huvud taget. Jag blir aldrig våldsam, jag slår ingen, knuffar ingen, jag är rädd för allt sådant där. Men kanske blir folk ändå rädda för mig för att jag har någon typ av... vad ska man säga att det är? En lågintensiv passiv aggressivitet nästan.
En lågintensiv vrede
Alex Schulman trevar sig fram när han pratar om det som gjorde att han till sist tog hjälp av en kbt-terapeut. En lågintensiv vrede, eller kanske snarare en ständig irritation som hans allra närmaste reagerade negativt på. Var kom den ifrån? När terapeuten bad honom att rita upp en familjekarta och berätta om sin släkt blev mönstret tydligt – familjens taggigheter, konflikter och kaosartade relationer strålar ut från en och samma punkt. Morfar Sven Stolpe, berömd författare, fruktad polemiker, i det privata ofta elak koleriker.
- Han är urondskan på något sätt, säger Alex Schulman helt utan ironi.
Som ett led i att försöka förstå sig själv börjar han läsa sin morfars produktion, 94 böcker skrivna mellan 1929 och 1990, och söker efter nycklar till dennes beryktade vrede. Ganska snart finner han att ett årtal återkommer i Stolpes självbiografiska skrivande, 1932, året då "livet slocknade", året då han "tappade tron på människan". Varför? För att han utsatts för "ett sexuellt attentat".
- Det är så sjukt, så typiskt Sven Stolpe att uttrycka det så. Sedan förstod jag att han beskrev det här sexuella attentatet, fast i romanform, i bok efter bok efter bok. Och att alla de här kvinnorna som han beskriver, det är alltså mormor.
Den svurne ärkefienden
I morfars arkiv där tusentals arkiverade brev samsas med fickalmanackor, foton och recensioner hittar han kryptiska ångestladdade anteckningar om en OL – en person som Alex Schulman till sist räknar ut måste vara Olof Lagercrantz, morfars svurne ärkefiende i spalterna. Och när han efter mer research närmar sig familjen Lagercrantz bekräftas bilden. I Olof Lagercrantz dagbok och sparade brev framgår det tydligt att Olof och Karin Stolpe sommaren 1932 hade en passionerad kärleksaffär.
- När jag får tillstånd av Martina Lagercrantz, 97 år gammal, att publicera de här texterna förstår jag att jag sitter på ett material som jag aldrig kommer att få igen i livet. Jag får aldrig samma möjligheter att skriva en så stark historia som det här.
Varför stannade Karin Stolpe ändå hos Sven livet ut? Utan att spoila kan man säga att vreden spelar en avgörande roll för beslutet. Var Alex Schulmans sympatier ligger är inte svårt att gissa, boken ser han som en sorts upprättelse för sin mormor.
- Min morfar förintade mormors liv, förstörde varje möjlighet för henne att bli lycklig. Han är inte bara skyldig till att ha förstört sitt eget liv, utan har många liv på sitt samvete.
Rättad: I en tidigare version förekom i faktarutan en felaktig uppgift om var "Tröstrapporter" ska framföras.
Fakta: Alex Schulman
Född: 1976. Son till Allan Schulman och Lisette Schulman, född Stolpe. Barnbarn till Sven och Karin Stolpe.
Familj: Hustrun Amanda, tre barn.
Bakgrund: Började blogga 2006 på webbplatsen www.stureplan.se, där han också var chefredaktör. Slog igenom för den breda allmänheten när han började blogga för Aftonbladet – under en period var bloggen Sveriges mest lästa på nätet. 2007 avslutade han den efter att ha fått stark intern kritik för att han häcklat en kollega på tidningen. Drev under en period sajten "1000 apor" tillsammans med brodern Calle.
Litteratur: Debuterade som författare 2009 med "Skynda att älska" om pappan, tv-producenten Allan Schulman. Har också skrivit "Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött", om relationen till hustrun Amanda och "Glöm mig" som handlar om hans mamma Lisette Schulman. Har även skrivit två böcker tillsammans med Sigge Eklund.
Aktuell: Med boken "Bränn alla mina brev", Alex & Sigges podcast och Alex och Sigges "Julpodden", en liveföreställning som får premiär den 1 december på Maximteatern i Stockholm. Skriver också texter till tonsättaren Jacob Mühlrads "Tröstrapporter" som ska framföras våren 2019.
Alex Schulman om...
... sin mormor:
- Jag tycker väldigt mycket om Karin Stolpe anno 1932 – det gör jag hela livet – även om hon bryts ned är det ändå med någon sorts stolthet. Hon är alltid intakt, tycker jag. Men nu ömmar jag för henne på ett nytt sätt.
... OIof Lagercrantz:
- Den Olof Lagercrantz som jag läser om här gillar jag. Då är han vetgirig och äventyrslysten och förälskad – han brinner ju. Det är så jävla fint att han håller på att gå under, faktiskt rent fysiskt, av kärlek.
... sitt eget humör:
- Jag märker nu när jag läser boken att det ser ut som att det är ett akut problem just nu. Boken är skriven under väldigt lång tid och sedan kommer den ut – och då verkar det som att det är ett öppet sår. Det är effektfullt dramaturgiskt, men speglar liksom inte riktigt sanningen.
... om att skriva andras historia:
- Jag brottas med det så klart. Nu berättar jag min mormors historia. Det kanske hon inte ville. Jag är helt säker på att morfar inte ville att jag skulle berätta den här historien. Jag kan ibland få lite dåligt samvete för i all hederlig journalistik måste också den andra sidan få höras och han hörs inte här. Men det är väldigt medvetet. Han har ju fått prata så jävla länge, babbla på i årtionden.
... om barnen:
- Det är en märklig tid när min dotter börjar söka på internet. En dag såg jag att hon hade hamnat på en Flashbacksida som handlade om mig, men hon hade inte tagit upp det med mig. När jag frågade varför sade hon "det stod så hemska saker om dig att jag inte ville att du skulle veta om det". Min dotter försöker beskydda mig från internet, det är speciellt.