Uppåt 800 000 tittare har varje vecka bänkat sig för att se Morgans mission på SVT1. Det är väldigt bra tittarsiffror för ett samhällsprogram som utan givna mallar vridit och vänt på problemet mobbning i skolan.
Ikväll visas det sista avsnittet, som bland annat tar upp nätmobbning. Alling ber eleverna ta fram sina mobiler och räkna kränkningarna de får i sociala medier. En av dem får sju om dagen.
– Det var en chock för mig. När de går ut ur klassrummet och sätter på sina mobiler så bara fortsätter det. Elever som var mobbade i femte klass bär med sig sin mobbningshistoria på Facebook. De kan byta skola men folk ser direkt att jaha du var mobbad, säger Morgan Alling.
Mobbning är ett komplext fenomen, men när det gäller sociala medier förordar han en enkel lösning.
– Ta bort det. Jag tar bort människor som går in på min Facebook och skriver skit. Diskussion är en sak, men skitsnack raderar jag direkt, man behöver inte stå ut med det, säger han.
Har eleverna i 8C drabbats av näthat på grund av programmet?
– Efter det första programmet hade vi stenkoll, för vi var oroliga för det. Ingenting! Inte ett skit kom. Vad jag har hört har de blivit hjältar de här barnen. Det beror också på att vi inte har hängt ut förövare i programmet. Det är mönstren och strukturerna som tillåter skiten som är skurkarna.
I den danska förlagan till programmet blev det bråk då tv-teamet stormade in på skolan utan att först förankra projektet hos lärare, föräldrar och elever. Det misstaget undvek Morgan Alling.
– De fick förstås föräldrar och media emot sig. Jag är så stolt över att vi är pk i Sverige och att vi aldrig skulle gå in och "röja runt lite".
Det tog tid att bygga upp klassens förtroende och få dem att se sina egna dåliga mönster. Till slut var det som att något lossnade och den skojfriska klassen, som aldrig tycktes ta något på allvar, började blicka inåt. Då kom berättelserna.
Morgan Alling minns särskilt en lektion som visades i näst sista avsnittet. Alla fick lägga lappar med dåliga minnen i en låda som de sedan brände upp. Ingen behövde säga högt vad minnena var.
– Men det kom alla möjliga berättelser, om konflikter som legat och grott sedan sjuan, ångesten för att inte ha stått upp för sin syster, en dum kommentar till en släkting som sedan gått bort. Allt det satt de och berättade öppet i gruppen, i en klass som två månader tidigare inte sagt hej till varandra. De ska vara så jäkla stolta över vad de har åstadkommit.
Blir det en fortsättning?
– Jag hoppas det, men det är upp till SVT. Jag skulle jättegärna fortsätta och till exempel gå in på lärarnas ansvar. Jag tar gärna tio klasser till. Jag går gärna in på vuxenmobbning också, det får jag många mejl om.
