Kinna-Robban i Robinson har flyttat till Varberg

2,07 meter lång. Robert är en storväxt man. Han är vältränad, och förr spelade han mycket basket. Precis som hans dotter 18-åriga Tintin har gjort.

– Hon är lång liksom jag, säger han.

Innan han tackade ja till att medverka i Robinson bad han henne om lov. Undrar vad tonårstjejen skulle tycka? Är pappa helt galen?

– Hon tyckte att det var okej, Hon hoppas att hon också blir en person som vill pröva nya saker när hon blir äldre, säger Robert som utstrålar trygghet i kubik.

Vi är på hans jobb, Anderssons Markis i Varberg. Han är säljare, ett jobb han gillar och länge haft som yrke. Han får berätta lite om sig själv:

– Jag är uppvuxen i en lantbruksidyll i Kinnahult. Det fanns kossor runt hörnet och ladugårdar. Vi var många barn och vi lekte mycket.

Sökte i hemlighet

Efter gymnasiet arbetade Robert med ventilationsteknik på pappans firma, och blev alltmer intresserad av försäljningsbiten. Han gick säljutbildning på IHM och har sedan dess arbetat som säljare, förutom en period då han jobbade på ett enskilt boende i Fritsla.

Ungefär var 6-7 år har Robert velat ha en förändring, ofta har den bestått i att han bytt jobb. Men vintern 2017-2018 satt han hemma och funderade, han ville pröva nåt helt nytt. I all hemlighet sökte han till Robinson.

– Jag har alltid velat vara med. Det är en bra produktion och kul att titta på. 14 000 sökte, när det var 500 kvar blev det en videointervju. Två veckor senare ringde dom och kallade mig till audition i Stockholm, då var det 40 som skulle bli 20.

Innan han bestämde sig för att verkligen delta frågade han både sambon och dottern om lov. Robert fick hitta på en historia för sina vänner varför han skulle vara ledig några månader, han hade tystnadsplikt för alla utom sin närmaste familj och sin chef.

– Jag surfar en del så jag sa att jag hade fått en plats i ett gäng från Varberg som skulle till Australien och surfa. Att en som skulle åkt med hade lämnat återbud. Det var jättesvårt att ljuga, och det är klart att de undrade varför jag la ut så få bilder från resan på nätet. Min sambo fick rapportera vad vi kommit överens om vad hon skulle säga, ja det var nog värre för henne.

En rivstart

Robert tycker att det har varit kul att se hur inspelningen gick till.

– Det var oerhört proffsigt. Jag trodde att filmteamet skulle styra mer, men de höll sig mest i bakgrunden. Redan första dan bondade jag med Klas Beyer, han är en mycket bra vän och det känns bra att det var han som vann tävlingen. Det var han värd.

Tiden på ön började med en rivstart.

– Vi var 20 personer som fick åka speedbåt och placerades på en flotte där filmandet började direkt. Jag tyckte att alla såg så unga och vältränade ut. ”Jag kommer att bli slaktad” tänkte jag (haha). Vi var på flotten flera timmar, det var stekhett och vi behövde vatten och solkräm. Sen kom Anders. Vi fick instruktioner, då kände jag att ”nu börjar det på riktigt”. Vi fick hoppa i vattnet och simma i våra otympliga kläder in till ön. Det var riktigt tufft.

Hungern var det värsta.

– Jag gick ner 17 kilo på sju veckor. Jag blev orkeslös. När är jag lämnat tävlingen fick jag tillgång till min mobil och kunde filma mig själv. Jag tyckte jag såg fruktansvärd ut. Men jag hade turen att i början hamna i laget där Klas Beyer var med. De andra i laget var också bra, det var det mogna laget.

Tomt på ätbart

Robert menar att det är lätt för tittarna att undra varför de i tävlingen inte bara gav sig iväg ut och letade föda.

– Det är helt tomt, renskrapat, man hittar inget hur mycket man än letar. På ön spelas det in Robinsontävlingar för olika länder på löpande band, allt blir uppätet.

Dagarna på Fiji-ön var varma, medan nätterna var kyliga.

– Vi frös extremt mycket. Som tur var hade jag tagit med mig en filt som personlig pryl. Rena turen, det var så mycket på listan över vad man inte fick ta med sig, så jag bara tog en filt för att ha något.

Robert är nöjd med sin sju veckor på ön trots att han inte kammade hem vinsten på en halv miljon kronor, han fick uppleva ett äventyr.

När han kom hem från Fiji i början av oktober 2018 kunde han inte berätta för vänner och bekanta vad han gjort, först när programmet började sändas i mars 2019 fick han äntligen berätta.

– De är svårt att bära på hemligheter. Många ville vet hur jag haft det i Australien och tyckte att vi kunde träffas. Dom tyckte nog att jag var konstig med mina undvikande svar.

Sedan hemkomsten har Robert flyttat till Varberg, hans sambos hemstad, och fått jobb som säljare på Anderssons Markiser. Många känner igen den långe mannen i Robinson och vill prata och det tycker han är kul.

– Jag är en social person. Jag trivs i Varberg, jag har varit här mycket under tidigare somrar.

Lena Berglund

lena.berglund@hn.se