Hälsning från Västerbotten. Stina Stoor bor i sin barndomsby, Balåliden, utanför Bjurholm. Bli som folk är hennes första novellsamling, som enligt vår recensent är ”ett verk på riktigt”.
Hälsning från Västerbotten. Stina Stoor bor i sin barndomsby, Balåliden, utanför Bjurholm. Bli som folk är hennes första novellsamling, som enligt vår recensent är ”ett verk på riktigt”.

Stina gör Stoor bokdebut

ANNONS
|

Stina Stoor, född 1982, har offentliggjort sig tidigare, exempelvis tilldelades Gåvan Sveriges Radios novellpris. Den, liksom den tidigare publicerade Ojura, ryms i den niohövdade novellsamling med vilken Stoor nu bokdebuterar i större format, Bli som folk.

Minus en novell, den åttonde som mest liknar en skiss, är detta ett verk på riktigt, en hälsning från ett Västerbotten där Lidman, Lindgren, Enquist och Nikanor Teratologen tidigare satt djupa spår i den svenska litteraturen. Nog är idiomet dialektalt. Jo. Så. Och nog märks också naturen. Edar, ströcken, näs. Älgört, vita mjuka molnblommor, röda rakborstar. Jo. Så.

Här är gräs högt som Åsa. Här är kråkbär, skvattram, ängsull. Men inte minst kulturens makt över naturen: hellyhansen, perstorpsplattan, tretornstövlar. John och Jack med tillnamnen Silver och Daniels. Hondan och Zündappen. Och hellre 60-procentig Kosken än en fjollig Bordeaux.

ANNONS

Kulturen blir på något vis natur hos Stoor, något införlivat. I en vidare mening kan man säga att gränsen mellan jag och värld är som upplöst. Med få undantag har författarens olika berättare något annat än det omedelbara för ögon och öron. Detta är världen, här bor vi, här ska vi alltid leva.

Inte sällan fixerar Stoor ett flickperspektiv. Det är utsatta flickor, flickor som förlorat – exempelvis en mamma. Men dessa flickor och deras storasystrar söker orientera sig i en osäkrad tillvaro. De framstår gärna som sturskare och tuffare än de kanske innerst inne är.

Flickorna och de unga kvinnorna lever i en verklighet där skillnaden mellan kvinnligt och manligt är betydligt större än vad den synes vara i Umeå eller på Stockholms söder. Men man ska knappast vara överdrivet säker på den saken. För hos Stoor lever flickorna samtidigt ett friare och mera fantasirikt liv än deras jämnåriga runt Folkungagatan.

Men det bor betydande sorger i Stoors noveller. Underförstådda sorger, tyglat redovisade. Lustigt eller logiskt nog är slutnovellen mest tragisk, och bäst. För där lever ju en mamma och hennes dotter. Drömmarna väcks, de städar huset och åker till centralorten för att köpa glasswienerbröd. De har, plötsligt, allt för sig själva. En stund av lycka, mitt i förtrycket. En ficka i tiden. Farsan och hans kompis, som skulle varit iväg hela helgen, har emellertid haft dålig fiskelycka. Så där sitter de, lätt flinande. Det är inte bara wienerbröden som försvinner.

ANNONS
ANNONS