–Ja, jag köpte alla Stephen Kings böcker på Blocket så jag har en del att göra framöver. Killen som sålde ville mest bli av med dem och frågade vad jag ville ge. Jag skojade och drog till med 666 kronor och han garvade och tyckte att det lät bra.
Så vad har du gjort i sommar efter dina spelningar på Ullevi?
–Gjort klart min skiva och läst typ tio deckare, ha ha.
Men vi får väl börja med att återvända en stund till Håkan Hellströms försommar. Den där magiska fyrklövern med två hyllade och svettiga och redan legendariskaklubbspelningar i New York, som följdes av två kokande ochknökfulla rekordkonserter på Ullevi.
Gitarristen och gamle parhästen Daniel Gilbert dök upp på Ullevis scen och förgyllde Hurricane Gilbert. Miriam Bryant sjöng några strofer ur Islands in the stream och hela rekordpubliken fick se Håkan Hellström gå ned på knä och svara med Can’t help falling in love.
Efteråt lade de sig ned på scenen för att tillsammans hämta andan och blicka upp mot den stilla junihimlen. En kort stund bara, som en paus, sedan skenade tåget vidare med den galet uppdrivna En midsommarnattsdröm. Eufori och eftertanke, hand i hand.
Efteråt när allt var slut och Thåström, Seinabo Sey och de and-ra gästerna hade tackat för sig och lämnat arenan kunde Håkan Hellström bada i ett hav av hyllningar och kärleksförklaringar, av fyrar, getingar och feta plustecken.
Alla var rörande överens om att han hade gjort det igen, frälst sina fans. Tvivlarna som tyckte sig se honom dala fick anledning att tänka om, och Håkan Hellström själv fick vara med om en upplevelse han sent ska glömma.
Två utsålda Ullevikonserter och nytt publikrekord med sammanlagt 141 288 personer. Vad minns du tydligast av de båda junikvällarna?
–Det var samma värme i publiken som förra gången. Men den här gången två kvällar i rad. Det var en stämning som jag aldrig upplevt förut. Hela grejen var drömlik.
Din första konsert på Ullevi (2014) blev film, skiva och bok. De två konserterna i år är inte alls officiellt dokumenterade, varför?
–De filmades även den här gången men det fanns inga planer på att göra något särskilt av materialet. Det är först nu som frågan kommit upp om vi ska visa spelningarna på nåt sätt. Inte mig emot.
–Vi har spelat in och filmat många spelningar genom åren. De flesta blir liggande som fina minnen utan tanke på utgivning. Men just de här spelningarna är ju lite speciella, så om det finns intresse från publiken skulle jag också gärna se dem igen. Vi får se.
Var ligger ditt fokus nu, på de kommande konserterna i november och december eller någon helt annanstans, var i så fall?
–Framför allt på de kommande konserterna. Och på några andra grejer bortom dem. Jag har några saker som jag skulle vilja få gjort innan jag tappar fotfästet helt. Det är de grejerna jag försöker få till. Ni får se så småningom, om ni fortfarande är intresserade då.
Dina senare skivor, inte minst den nya, är verkligen genomarbetade studioverk. Det handlar inte alls, så som många andra strävar efter, att fånga livegrejen på skiva. Hur har din syn på arbetet i studion förändrats över tid?
–Kände väl med Försent för edelweiss att jag inte kunde göra en mer lajvig skiva än så. Den spelades in i ett psykedeliskt rus. De tre senaste har varit mer i Sgt Pepper-anda. Väldigt arrangerade, så är det faktiskt.
–När jag började som trummis i Honey is cool var jag så nervös på tagningarna att jag tappade trumpinnarna. Jag fick frossa och kramp under tagningarna. Den där första skivan var ett helvete för mig att spela in, jag fick ta över stockarna efter en grym trummis och var rädd att jag skulle sänka bandet med mitt fladdriga spel. När den tanken började virvla blev jag bara ännu mer nervös. Men den där studiorädslan försvann gudskelov.
–Nu är det bara roligt att spela in. Även när det låter skit så är det rätt skoj.
Nya albumet bjuder på danspop, vackra akustiska ballader med svepande stråkar och udda ljudcollage, hur skulle du beskriva den röda tråden (om en sådan finns)?
–Jag är själv den röda tråden. Gammal? Japp, lite äldre. Fri? Jadå, men bara i tanken. Därav titeln. Massor av trådar, absolut. Men varför röda? Och varför endast en? Det finns fler trådar och färger i mitt tyg.
Du samplar en gammal 60-talsinspelning med Laura Rivers. Hur föll du för henne?
–Från en bootleg-skiva. Den är inspelad i hennes vardagsrum. Älskar den. Den ger all tröst som behövs.
I en annan låt snurrar olika röster från Göteborgsdokumentären Den inre hamnen, varför valde du att göra så?
–Det får lyssnaren själv fundera över. Sånt där ska jag inte lägga mig i.
Du har arbetat med producenten Charlie Storm, var möts ni båda idémässigt och musikaliskt?
–Jag tror att Charlie framför allt ville pejla in vad jag ville göra. När han hörde låtarna fyllde han på med sådant han var bra på och idéer från sitt håll. Det var enkelt. Som när två barn möts. De kollar in varann lite i början. Sedan leker de.
Serietecknaren Jan Lööf har gjort ditt nya omslag, hur ser din relation till honom ut?
–Älskar Jan Lööf. Alltid gjort. Han är genial. Briljant. En obeskrivlig ära att få leka fram grejer med honom.
Du gör sex konserter i höst, i Stockholm, Malmö, Oslo, Linköping och två här i Scandinavium, varför inte fler?
–Vi gör färre grejer nu men lite större. Det har bara blivit så, jag vet inte varför. Publiken är större, det är allt jag vet. Jag får bara listan på platser jag ska spela.
Du har uppträtt på allt från de minsta klubbarna till den största arenan, vilken typ av konsert är du mest nyfiken på att göra framöver, efter höstens spelningar?
–Jag är mest sugen på att göra de som är bokade i höst. Sedan finns det säkert nya mål som tar form.
Du är landets överlägset mest populära popstjärna, hur har din vardag förändrats sedan genombrottet?
–Det är många som säger fina saker om musiken och konserterna nu för tiden. Till och med de som inte diggar musiken är faktiskt rätt schyssta. Men ändå är allt sig likt. Jag har mina polare och en massa nya kompisar som hälsar och snackar ibland. Min värld som förut var ganska liten har blivit lite större, kan man säga.
Tron och tvivlet, hur gör det sig påmint numera?
–Alltid och oavbrutet. Att någon fått spela några gånger på en stor arena säger egentligen ingenting om en människa. Tvivel finns i alla och är en del av att vara människa. Tron finns också, annars hade jag aldrig kunnat göra det här.
Fotnot: Håkan Hellström valde att genomföra denna intervju via mejl.
