Vi ringer på dörrklockan till Povels barndomshem på Väster i Halmstad.
Det dröjer en stund men sedan öppnar han, våt i håret och just utstigen ur duschen. Inne i hallen står en bag som han inte har hunnit packa upp.
– Jag har tagit en lång sovmorgon, den längsta på ett bra tag, säger Povel som för några kvällar sedan spelade årets sista konsert med Robyn, i Malmö.
– Vi gav allt eftersom det var turnéfinal och vi var rätt trötta efteråt.
Samma kväll som du var i Malmö såg jag dig på SVT:s sändning från ”Nobel peace prize concert” i Oslo, där ni uppträdde tillsammans med bland andra Barry Manilow och Herbie Hancock.
– Ja, konserten spelades in 11 december och det var en speciell kväll. Artisterna hade en lounge bakom scenen och alla peppade varandra, de applåderade oss när vi skulle in på scenen.
Det var i februari i år som han kom med i Robyns fyramannaband.
– Vi har gjort uppemot 140 gigs och jag har som längst varit ledig åtta dar i rad.
Povel har tidigare spelat i alla tänkbara sammanhang, men att jobba med Robyn innebar att han kom upp på en ny nivå.
Hon var redan en superstjärna och har haft makalösa framgångar i år: hon hyllas av alla, skivorna säljer och hon har blivit grammynominerad i USA för sången ”Dancing on my own”.
– Jag anade att det skulle gå bra redan första gången jag träffade Robyn, och hon spelade upp sina nya låtar.
Vad gör henne så bra?
– Låtarna är enkla och raka som schlagers. Men med ett fantastiskt sound och elektroniska rytmer – som jag alltid har gillat.
Povel har följt den blonda sångerskan länge, på avstånd. – Jag såg Robyn uppträda i Tylösand för nio-tio år sedan, och tänkte redan då att ”henne vill jag spela med”.
Nu gör han det, och jobbet har tagit honom runt i Europa, till Kanada och – framför allt – USA.
– Publiken där kan vara näst intill hysterisk och vi får ibland världens mottagande redan när vi kommer in på scenen. Det är en otrolig kick.
Hur får du spela? Ni är två trummisar.
– Det är hur kul som helst. Vi har hittat våra bitar och jag kan ta ut svängarna rejält utan att ta fokus från Robyn. Hon är för bra för det.
Povel har alltid drömt om turnélivet, och det är svårt att få honom att säga något negativt om sin nya tillvaro.
Men visst, det kan vara svårt att sova tillräckligt i turnébussen ibland.
I övrigt är allt bra.
– Jag får se så många platser. Robyn måste ofta ge intervjuer men vi andra kan utnyttja lediga dagar.
– I San Francisco hyrde vi cyklar, kämpade oss upp till Golden Gate och cyklade över bron. Det var magiskt.
Resan till toppen av Golden Gate började tidigt i Povels liv. Bägge föräldrarna var musiker och musiklärare, och ”det var sjukt mycket musik i huset”.
Povel fick ett trumset redan i sexårsåldern och började spela för en lärare, men det gick åt pipsvängen när han fick en Beatleslåt i läxa.
– Den var svår, det var så många trumfills att jag blev rädd, säger Povel och nynnar på låten.
Du måste vara den ende i världen som har blivit skrämd av ”Something”.
– Ja, men så var det. Jag började spela trumpet i stället, säger Povel med ett skratt.
Han var dock snart tillbaka på trumpallen, började i kommunala musikskolan (nuvarande kulturskolan) och bildade punkbandet Lobotomized Youth.
– Vi tränade här hemma, nere i källaren och i efterhand har jag förstått hur högt det måsta ha låtit. Men mamma och pappa klagade inte, de tyckte det var roligt att vi spelade.
– De har alltid varit grymt uppmuntrande.
Att räkna upp alla band och artister som Povel senare har spelat med skulle spränga det här reportaget inifrån.
Men vi kan i alla fall berätta att han via musiklinjen på Sturegymnasiet och en folkhögskola hamnade på Musikhögskolan i Stockholm.
Sedan dess har han bott där och delat tiden mellan att spela och producera musik.
– Jag har en studio vid Mariatorget tillsammans med Christian Olsson i Fibes, Oh Fibes – men i år har jag knappt hunnit vara där.
För närvarande har Povel två egna projekt på gång, i genren elektronisk pop.
– Det ena är The Rebirth Station som jag driver med sångerskan Magdalena Konefal. Vi har en platta inspelad som vi ska släppa vid lämpligt tillfälle.
– Jag har dessutom precis blivit gudfar till hennes son Liam, vilket känns fint.
Povels andra band är Concept Store.
– Vi har en singel ute som heter ”Damn!” och ska vara med i ”Nyhetsmorgon” i TV4 den 12 januari.
I övrigt tar Povel det lugnt under jul och nyår. Det kan behövas, hjulen börjar snart rulla igen.
– Lördag 22 januari spelar jag med Robyn på P3 Guldgalan och sedan åker vi till USA igen.
En skillnad blir att Povel denna gång åker med ett lättare bagage, med en bokstav mindre i efternamnet.
Han är döpt till Olsson men någon gång på högstadiet la han själv till ett h – vilket har blivit problematiskt i år när han har flugit så ofta.
– Jag har beställt biljett som Ohlsson men i passet står det Olsson och jag har fått gå till incheckningsdisken och förklara mig, säger Povel.
Han skakar på huvudet och skrattar.
– Från och med nu heter jag Olsson, utan h.
Ålder: 28 år.
Familj: Flickvännen Elin som bor i Lund. Mamma Margareta (violinist och musiklärare), pappa Sigge (kulturchef i Halmstad kommun) och lillasyster Linnea (musiker i bland annat Paintbox).
Bor: Povel hyr ut sin lägenhet i Stockholm och letar efter en ny. ”Men jag har inte hunnit gå på några visningar i år”.
Favoritlåt: ”’Graceland’ med Paul Simon. Vi spelade i Memphis och då besökte vi förstås Graceland”.
Favoritartister: ”Daft Punk och Kraftwerk har betytt mycket för mig”.
Kuriosa: ”Jag har nästan dansat med drottning Silvia. Hon var på en välgörenhetskonsert på Nalen, där jag kompade en sångerska. Vid efterfesten lyfte jag mitt glas, skålade med henne och bjöd sedan upp. Hon var med på att dansa men när jag nästan var framme vid henne dök det upp en Säpovakt och spärrade vägen”.
