Micke Syd Andersson: ”Vi kanske kommer tillbaka”

Det var mest fotboll och pingis som gällde för Micke Syd Andersson i unga år. Musiken kom in i bilden på allvar under högstadietiden efter att han och Anders Herrlin hade bildat ett band hemma i Harplinge. I samma lilla by repade en viss Per Gessle tillsammans med Mats MP Persson.

– Jag var den enda trummisen som MP kände och det var så jag kom med i det som skulle bli Gyllene Tider, berättar Micke som egentligen började som basist.

– Jag fick ont i fingrarna av att lira bas så jag och Anders bytte instrument. Det är ganska konstigt vilka tillfälligheter som livet bygger på, skrattar han.

Micke är skolad i den kommunala musikskolan av bland andra den smått legendariska Bert Möller. I början hade Micke och Anders Herrlin det progressiva bandet Yggdrasil som präglades av samhällskritiska texter. ”Väldigt vänster”, som Micke själv uttrycker det.

– Jag kommer ihåg låtar som ”Under diskbänken” och ”Skolan, skolan – vilket jävla liv”. Vi skulle stå för något och Anders var inne i sin vänsterperiod. Själv förstod jag nog inte så mycket av det där egentligen.

Namnet Gyllene Tider kom till efter att Mats Olsson på Expressen hade skrivit rubriken ”Gyllene tider för Halmstadpopen” när han recenserat fem ynglingarna från Halmstad som hade börjat göra musik.

– Vi spelade in vår första ep i en studio på Kärleken. Jag kommer ihåg att det då och då hörs lite ljud från de betande fåren utanför studion, men vi fick faktiskt skivkontrakt så inspelningen tjänade sitt syfte.

Bandet fick också en mängd refuseringsbrev som numera hänger på Leifs Lounge eftersom den framsynte samlaren Gessle nog tänkte att de refuserande skivbolagen skulle få ångra sitt val. Och så blev det. Gyllene Tider slog igenom och har utvecklats till något av det största i svensk musikhistoria. Bandet är som ett soundtrack till sommaren och lockar hela tiden nya generationer av fans. Trots att bandet inte finns längre.

– Vi kanske kommer tillbaka, jag vet ärligt talat inte. Personligen ser jag gärna att vi gör något igen, men det är ett kollektivt beslut. Jag tycker om när vi möts och är kreativa tillsammans. Vi är väldigt olika som individer, men när vi är tillsammans så händer något.

Genom åren har det pratats en del om konflikter i bandet, kanske framför allt mellan Micke och Per Gessle. Men så farligt som det ibland har utmålats i media är det nog inte.

– Jag är väldigt känslig och engagerad så ibland kan jag blixtra till. Men ingen av oss har varit så mycket för konflikter. Faktum är att vi kanske hade behövt bråka mer. Du förändras mycket genom livet, så även vi. Vi hängde med varandra dygnet runt i flera år, men de senaste åren har vi inte nött ut varandra.

Med åldern har det uppstått en ödmjukhet inför vad låtarna betyder både för bandmedlemmarna själva och för alla som lyssnar på dem.

– Den enklaste är nog att vi är synonymt med sommaren för många. När jag tittar ut mot publiken på spelningarna ser jag glädje, kärlek och kanske lite sex. Jag träffade nyligen en bartender som sa: ”Fan, vad jag har hånglat till era låtar”. Det är lite kul, säger Micke och fortsätter:

– Det faktum att fem grabbar träffades och skapade ett musikaliskt avtryck som gjorde att till och med barn blev till är lite gulligt. När jag var 20 år tänkte jag inte på det, det gör jag nu.

Under den första turnén på 1970-talet låg gaget på 200 kronor per spelning. Det var förstås andra pengar när Gyllene Tider många år senare fyllde Ullevi och 60 000 besökare hade löst entré.

– Jag grät under hela första låten. Det lät nog för jävligt när jag körade, jag lipade ju. Att spela inför så mycket folk är helt enormt. När Per presenterade mig och 60 000 personer skrek hände något i kroppen som är svårt att beskriva. Jag frågade faktiskt publiken om det var okej att jag presenterade mig själv en andra gång. Jag tänkte att det gällde att passa på.

Även om de stora spelningarna är ljuva minnen menar Micke att han inte längre behöver kickarna som de stora arenorna ger.

– Personligen kan jag finna samma glädje över att jag har spelat våra låtar på en liten fest i Vessigebro som på Ullevi.

Artikeln publicerades ursprungligen i Halmstad 7 dagar.

Christian Albinsson