Magdalena lägger fiolen mot skuldran, stråken strax ovanför strängarna. Utanför, i det snöklädda landskapet kring Digeshultasjön, vandrar solen sakta ner mot trädtopparna, kvicksilvret mot –15. Snart klingar vacker musik i familjen Roths rymliga glasveranda. Sånär som på två kvittrande undulater är akustiken utmärkt, med en behaglig efterklang.
– Jag övar två, tre timmar om dagen nu när jag är hemma, jag vill hinna med annat också. Uppe i Falun blir det fem, sex timmar, berättar hon.
På notstället trängs musik av Bruch, Mozart, Mendelssohn och Kreisler. Dagtid står Magdalena här och repeterar, när familjen kommer hem tar hon fiolen med sig ut i garaget.
– Det är inte alltid så roligt att bo tillsammans med en violinist, haha.
Magdalena Roth kommer från en musikalisk familj, där det inte är många meter från köksbordet till ett piano, en gitarr och en elbas. Som sjuåring började Magdalena spela fiol på Kulturskolan i Halmstad. Hon var ”inte jätteseriös” men spelade ihärdigt och i tolvårsåldern föll bitarna på plats – med en fast övertygelse om att ägna sig åt musik var det inte betungande att träna flera timmar om dagen. På Kulturskolan fick Magdalena bästa tänkbara stöd.
– Jag hade en underbar lärare i Mats Reuter, säger hon.
Att få mer tid till att spela var ett tungt vägande skäl till att Magdalena i höstas flyttade till Falun efter att ha gått ett år på Sturegymnasiets musiklinje. Egentligen ville hon söka till Musikkonservatoriet redan efter nian, men stötte på patrull.
– Men mamma ville inte släppa iväg mig då. Jag fortsatte tjata, och efter första året på Sture gav hon med sig. Nu accepterar hon mitt val och förstår hur mycket jag vill det här.
Gymnasieprogrammet på Musikkonservatoriet i Falun är Sverigeunikt. Det är specialutformat för att eleverna ska kunna spela så mycket som möjligt, både individuellt och i grupp. De obligatoriska kärnämnena kläms ihop till enstaka terminer i stället för att ligga utspridda över alla tre läsåren. Då Magdalena valde att börja i årskurs två, har hon haft en tuff höst.
– Jag får läsa dubbelt i vissa ämnen, än så länge funkar det bra. När jag flyttade upp tänkte jag ha ett litet jobb vid sidan av studierna, men jag förstod direkt att det inte fanns tid för sånt.
Schemat är onekligen fulltecknat. Individuella lektioner i fiol, sång och piano. Stråk-, symfoni- och kammarkorkester. Satslära och gehör. En gång i veckan samlas eleverna för att individuellt spela upp något man arbetar på.
– Det är ett bra sätt att arbeta med sin nervositet. Jag tycker det är toppen. Man behöver inte vara helt klar med ett stycke, det handlar mer om att spela lite grann inför en publik.
I början av höstterminen kände Magdalena en stor hemlängtan och åkte söderut så ofta hon kunde, bland annat för att göra en konsert på Kulturnatten i september. Men resandet tar mycket tid från både övandet och studierna.
– Det är en bra bit att åka hem. Jag har insett att jag måste hålla mig kvar mer däruppe.
Vad saknar du mest?
– Min gamla stråkorkester, gemenskapen där. Även om jag lär mig mycket på Musikkonservatoriet kan det bli ganska strikt, inte lika mycket skojande på repetitionerna.
Finns det en konkurrens mellan er elever?
– Ja, tyvärr. I stråkorkestern märkte jag direkt att treorna ville visa att ”vi är bäst, vi har varit här längst”. Men alla har ju sina drömmar.
Vilken är din?
– Mitt stora mål är att bli antagen till konservatoriet i Köpenhamn, det skulle kännas som att komma hem igen. Sedan får jag se. Jag är lite inne på att bli musiklärare, det beror på hur långt jag kan komma. Solistdrömmen är stor, om man nu kan leva på att sitta i en orkester någonstans.
Ålder: 17.
Uppvuxen: Digeshult, Oskarström.
Bor: Falun.
Familj: mamma Gerd, pappa Bo-Göran, syskonen Martina, Malin och Mattias, pojkvännen Calle.
Förväntningar på 2011: ”Fortsätta utvecklas och förhoppningsvis göra några bra konserter.”
Nyårslöfte: Nej.
