Inför premiären av Melodifestivalen skrev jag om hur viktigt det var att årets upplaga av tävlingen skulle samla svenska folket runt något glatt och trevligt, långt från dystra uppdateringar från Folkhälsomyndighetens dagliga pressträffar. Tv-tittarna vill ha underhållning, och det fick de verkligen på lördagskvällen. Samlingen av låtar som var en av de starkaste uppställningarna som har varit med i en och samma deltävling. Vanligtvis brukar det finnas nån eller ett par låtar som man kan räkna bort på direkten, men av de sju bidrag som deltog i helgen hade alla en rimlig chans att ta sig vidare till åtminstone andra chansen. I en annan deltävling, ett annat år, hade alla förtjänat att ta sig vidare. Moderna, snygga, coola låtar och nummer, men till slut visade det sig att det som tittarna mest ville ha var glädje, värme och familjära ansikten.
Den mest hypade artisten inför hela årets tävling har varit Danny Saucedo, och han levererade. Det var ingen ”Amazing” eller ”In the club”, men det är heller inte den artisten Danny är i dag. Hans svenska låtar från de senaste åren har haft en annan inriktning. Funkig gospelpop som är lätt att hänga med i, ihop med ett nummer som inte setts tidigare på Melodifestivalens scen, det räckte hela vägen. Inspirationen är Jamiroquais 90-talsvideo till ”Virtual Insanity”, där det ser ut som att golvet rör sig under dansaren, när det i själva verket är väggarna som flyttas. Inte nytänkande, men det var sprudlande och glatt från en modern Danny.
I en annan deltävling, ett annat år, hade alla förtjänat att ta sig vidare.
Arvingarnas låt är varken modern eller nyskapande. Men det vara ren och skär glädje från de fyra herrarna, fart och fläkt och en hoppfull längtan om de långa, härliga kvällarna tillsammans som vi kan se nånstans i horisonten.
Och apropå horisont. Jag tycker synd om Jessica Andersson, vars ”Horizon” hamnade på en snöplig femteplats. Det var mycket power i den, och förtjänade ett bättre öde.
Paul Rey hade en snygg låt, men jag känner att den passar bättre på att lyssna på när man cruisar runt i bilen, snarare än på en Melloscen. Men den kan nog växa de kommande veckorna, i och med att den nu får spelas på Spotify och radio.
Rocken var äntligen tillbaka på riktigt i Melodifestivalen, och efter ett lugnt intro brölade Lillasyster på rejält och skrämde slag på halva Sverige, men peppade igång andra halvan, och det räckte till en andra chans.
Kadiatou hade en snygg låt, kvällens mest moderna. Men hon kom inte till sin rätt på scen, och det märkte tittarna. Nathalie Brydolf däremot sjöng riktigt bra, hade ett vackert nummer och fin låt. Men i det här startfältet var det en klar nackdel att inte ha fans från början, och hon slutade sist i och med att hon var minst känd från början, tyvärr.
Tyvärr var inte själva programmet lika bra som bidragen. Lena Philipsson inledde med en härlig öppningslåt, men den annars så självsäkre showaren kändes lite bortkommen emellanåt. Likadant med Christer Björkman. Trots 20 år som producent kändes han osäker som programledare, även om han verkade riktigt uppspelt över att det äntligen var han som fick yttra de bevingade orden ”Nu kör vi” och ”Sverige, vi har ett resultat”.
Men han har fem veckor till på sig att bli varm i kläderna. Dock är det ju låtarna som ska vara huvudfokus, och med tanke på lördagens starka uppställning har jag höga förväntningar på kommande deltävlingar. När snön har lagt sig ovanligt tung över hela landet känns det skönt att få krypa in till en varm samling låtar och artister som ska leverera härlig musikunderhållning i flera veckor till.
Se även: Hallandspostens blogg om Melodifestivalen, Vägen till Eurovision
