Peter Mays Lewistrilogi är bland det bästa jag läst i spänningsgenren så förväntningarna var minst sagt högt uppskruvade inför utgivningen av ”Entry Island”. Författaren har flyttat handlingen från Yttre Hebriderna till ett isolerat ösamhälle utanför Kanadas kust, dit den engelskspråkige polisen Sime Mackenzie kommer efter ett inrapporterat mordfall.
Det är en affärsman som mördats i sitt hem och hans hustru är den huvudmisstänkta. Sime känner igen henne trots att de aldrig träffats förut, och gräver djupt i sitt minne för att reda ut varför hon verkar så bekant.
Han lider av sömnbrist och i stället för att få den välbehövliga nattliga vilan kommer den dagbokstext hans farmor brukade läsa ur när han var barn och som berättar om hans förfäders farofyllda resa från Yttre Hebriderna till Kanada till honom. Ibland dyker dagboken upp som drömmar, ibland som avsnitt som han minns ordagrant, inklusive dialogen (hur många dagböcker innehåller dialog?).
Övergångarna mellan den nutida berättelsen och den historiska är så pass krystade att jag har svårt att ta dem till mig. Efter ett tag skummar jag bara hastigt för att komma förbi dem. Med ett bättre upplägg hade jag förmodligen kunnat acceptera dem. Att de har betydelse för det som händer i nutid är givet men jag köper det inte.
Peter May är skicklig på miljöbeskrivningar och på att låta vädret bli en viktig del av handlingen. Här är det en storm i inledningen som ger den där stämningen som kan bära en hel bok, men i allt övrigt har han gått rejält vilse. Jag tror att han egentligen ville skriva en historisk roman och borde ha gjort så i stället för att väva in en spänningsroman som inte håller måttet. Karaktärerna känns inte levande, intrigen haltar och slutet ska vi glömma bort helt och hållet.
Jag skruvar på mig av obehag och famlar efter ord som pekoral och trams. Men Lewistrilogin är värd alla lovord som finns, det klamrar jag mig fast vid.
