Därför var det med förväntan i stegen som jag tog mig bort till Ocean stage i hamnområdet i den ljumma lördagskvällen. Men inte bara förväntan, utan också med viss bävan. Den välkända risken att bli besviken gjorde sig påmind…
Just nu fullkomligt kryllar artistsverige av coola, kvinnliga artister. Veronica Maggio, Lykke Li, Tove Styrke (som uppträdde i Halmstad i fredags), Robyn och så September har erövrat både Sveriges Radios A-listor och tagit sig in bland de kommersiella radiokanalernas skval.
I just Septembers fall har den svenska publiken varit kanske oförtjänt trögfattad. När hon långt tidigare rönt stora framgångar internationellt har vi i hemlandet mest lyssnat på Kent och annan gubbrock. Men med Eldkvarns "Kärlekens tunga" och Berghagens "Teddybjörnen Fredriksson" har hon nu alltså gjort knock out även på svenskarna.
I lördags var just detta extra tydligt. Att det är med coverlåtarna vi gillar henne allra bäst. Men det stod också klart för mig att FM-stationernas spelande av hennes mer kommersiella låtar har haft viss inverkan. Det visar sig nämligen, något pinsamt, att jag kan sjunga med i princip varenda textrad från både de äldre låtarna "Satellites" och "Cry for you" och den nyare "Resuscitate me".
Lördagsspelningen inleddes med Septembers egna "Hands up" från det senaste albumet, följd av "Party in my head" och redan som tredje låt körde hon på med "Baksmälla", som tyvärr blev en platt historia utan Petter.
Det var just i de svenska låtarna som Petra Marklund imponerade. Problemet är inte att hon inte bjuder på en förstklassig discoshow i övrigt, men det blir (allt för) tydliga kontraster när den ytliga dängan "La la la (Never give it up)" följs upp av en klockren tolkning av Di Leva-låten "Vem ska jag tro på".
Tall ships races Ocean stage-område hade mått bra av åtminstone en storbildsskärm. Är man, som undertecknad, cirka tre äpplen hög är det svårt att i den bakre delen av publiken hänga med i Septembers ljusshow, klädbyten och faktiskt rätt så proffsiga dansnummer.
När hon efter 35 minuter tackar för sig gör hon det för att inte långt därefter återkomma med ett extranummer. Hon bjuder, inte helt oväntat och till stort jubel, på "Mikrofonkåt" som enda bonuslåt.
Det kan bli bättre för September. Inte bara om hon fortsätter att sjunga andras låtar i nyversion, utan förmodligen om hon också satsar på en egen karriär med mer material på svenska. För det är då hon är som allra bäst.
