Ledsamt men levande med Winnerbäck

Klockan var prick 19.33 när Lars Winnerbäck äntrade scenen som var uppbyggd ungefär vid punkten för en tredjedel av arenans hela storlek. Han inledde kvällens konsert ensam på scenen med att framföra sin senaste skivas första spår – "Vi åkte aldrig ut till havet". Den blev startskottet för en fortsatt minikavalkad från Hosianna, släpptes nu i september, där han direkt efter betade av "Gå med mig vart jag går" (på albumet i duett med Thåström) och "Det gick inte".

Det är en rockigare "Lasse" vi har fått lära känna på senare år. Det märktes inte minst på Tänk om jag ångrar mig och sen ångrar mig igen (2009), men även nu på senaste albumet och upplägget för höstturnéen som besökte Halmstad.

För rufft och rockigt var det i söndags. Såväl låtversionerna som musikerna. Winnerbäck kompades av sex herrar, alla stilfullt men sorgesamt svartklädda för att matcha in med den tunga scenografin, som skickligt hjälpte till att bjuda på ett nytt sound om man jämför med det Lasse (och Hovet) var i synonym med för några år sedan. Visst finns det lägen då jag saknar Anna, Idde & co, men både Lars och publiken verkar trivas med denna förändring.

Två bjussiga storbildskärmar gjorde kvällens huvudperson högst levande var man än hade tagit plats framför scen, men kändes nästan i överkant påkostat för den något söndagssega publiken – som faktiskt kom i gång lagom till sjätte låten. Undertecknad, som även hade tagit tillfället att se sin stora idol i Malmö Arena i torsdags, kan konstatera att det är en välrepeterad show som reser runt – men lycklig och förvånad blev jag över att en hel del låtar faktiskt var "nya" till spelningen i Halmstad. Här hemma fick jag, till exempel, allsångssjunga till "Hugger i sten" – vilket vi snuvades på i Skåne.

För mig personligen är det med Lasse precis som med mig och bandet Kent, nämligen så att det bara är jag som känner till den alldeles perfekta tajmingen oss emellan. Lars Winnerbäck har släppt album i samma takt som jag bytt skola och har på så vis fått utgöra perfekta soundtrack till dessa skolår. Söndermarken kom 2003, när jag fortfarande gick på Brunnsåkersskolan, Vatten under broarna blev vårt ständiga stöd i gymnasieförvirringen och Hosianna kom i en tid då livets skola prövat mig.

Nu vet jag ju till exempel att "det inte är så långt från Stureplan till Södermalm". Det är så han inleder nya låten "Hosianna", vilken under söndagens konsert tro det eller ej, inte var lika stark live som på plattan.

Lars Winnerbäck har på Mållganvis hållit mig i handen under många år. Och det får han fortsätta med nu, med mina kliv ut genom dörrarna från barndomsstadens arena och vidare i tiden efter årets allhelgonafrost.

Lina Keilo