Paula Hawkins slog igenom stort med sin debutroman, Kvinnan på tåget.
Nu kommer hennes andra bok, I djupt vatten. Det sägs att andra boken är den svåraste att skriva, i synnerhet om debutverket blivit en succé.
Jag tyckte om Kvinnan på tåget och hade därför både farhågor och förväntningar på uppföljaren.
Det finns ingen huvudperson i nya romanen. I stället är det en flod kring vilken handlingen kretsar. Floden har genom årens lopp krävt många människooffer, i huvudsak kvinnor. Somliga har dränkts eftersom de ansågs vara häxor, andra har tagit livet av sig genom att hoppa från en hög bro. Kanske döljer floden också mord?
En av kvinnorna som hoppat, Nel, har nästan skrivit klart en bok om floden och dess offer när hon inte längre orkar leva vidare. Hon lämnar efter sig en tonårig dotter, Lena, och systern Jules, som vägrat prata med henne de senaste tjugo åren.
Några månader tidigare har ytterligare en kvinna, unga Katie, sökt sig till floden och avslutat sitt liv.
Trots att ingen, eller väldigt få, tvivlar på att det verkligen är självmord blir det en polisutredning av det senaste fallet. En av poliserna är född och uppvuxen i byn. Hans pappa var en respekterad polis och hans mamma – tog sitt liv i floden när han var en liten pojke.
Det sägs att han såg det hända, men det är inte sant. Åtminstone är det inget han vare sig kan eller vill minnas.
Även om det inte finns någon huvudperson är boken fylld av människor, som var och en får komma till tals i och med att berättarperspektivet hela tiden skiftar. Som läsare är det besvärligt att hålla koll på alla personer och det tar mig cirka 200 sidor innan jag slutar bläddra tillbaka för att dra mig till minnes vem Sean, Erin, Louise, Josh, Nickie, Mark, Patrick och så vidare är.
Som ett instrument för att skapa driv och en framåtrörelse är det effektivt att skifta berättarperspektiv men ur lästeknisk synvinkel är det irriterande, åtminstone om det skiftar mellan elva stycken, de allra flesta dessutom i jag-form.
Samtliga personer i romanen bär på hemligheter som på något sätt har anknytning till dödsfallen. De flesta ”har gjort någonting”; exakt vad framkommer naturligtvis inte i första taget.
Jag läste ut boken snabbt. Den har ett lätt språk, är hyfsat spännande men kommer inte att lämna några spår.
Författaren har använt sig av de knep som finns att tillgå i genren och det känns lite som en konstruktion mer än som en av nödvändighet berättad historia. Nästa gång Paula Hawkins nedkommer med en roman hoppas jag på färre förstapersonsperspektiv och inte lika många inblandade.
