Metoo hade kunnat bli en hashtag som under en dag eller två fyllde flödena i sociala medier och sedan försvann. Men ämnet sexuella trakasserier har fortsatt dominera både fikarumssamtal och sociala och traditionella medier ända sedan 15 oktober då den amerikanska skådespelerskan Alyssa Milano uppmanade kvinnor att svara henne med hashtaggen #metoo om också de hade blivit utsatta för sexuella trakasserier.
I Sverige har kvinnor i bransch efter bransch gått samman för att kräva förändring. 456 skådespelande kvinnor skrev tidigt på uppropet #tystnadtagning som avslutades: ”Regissörer, ni har misslyckats. Producenter, ni har misslyckats. Produktionsbolag, ni har misslyckats. Teaterchefer, ni har misslyckats. Politiker, ni har misslyckats. Vi kräver att arbetsgivare slutar att skydda, anställa och tjäna pengar på förövare.”
Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm som är Sveriges största teater styrs av Anna Takanen som är född i Kungsbacka, uppvuxen i Falkenberg, och gick teaterlinjen på gymnasiet i Halmstad.
– Jag tror att vi är med om en stor revolution. Vi har nått momentum och kan aldrig backa tillbaka, säger Anna Takanen.
Hon var tidigare chef för Göteborgs Stadsteater. Där uppmärksammades hon för sitt enträgna arbete med jämställdhetsfrågor.
Å ena sidan har du arbetat med dessa frågor länge. Å andra sidan skriver de kvinnliga skådespelarna ”Teaterchefer, ni har misslyckats”, i sitt upprop. Vad har du själv fått för kommentarer?
– Jag känner mig absolut träffad. Men jag har jobbat stenhårt i tolv års tid. Att Göteborgs stadsteater blev Sveriges mest jämställda teater gjordes inte på ett år. Det kräver långsiktigt, upprepande arbete, utbildning och många samtal.
Den här typen av vittnesmål är inte nya. Att det får genomslag nu, och inte innan, tror du att det beror på att tillräckligt många chefer är kvinnor nu? Att tillräckligt många män har tillräckligt mycket att förlora på att inte stödja kampanjen/ta åt sig kritiken/förändra sitt beteende?
– Ja, det tror jag till viss del. När jag blev chef för Göteborgs stadsteater 2005 var jag den enda teaterchefen på de stora institutionsteatrarna i Sverige som var kvinna. Och det var nästan bara manliga regissörer på alla teatrar. Det var bara elva år sedan, säger hon och fortsätter:
– Det finns många som har tagit den här striden långt bak i tiden också. Men nu tror jag att vi är redo att på allvar, gemensamt skapa ett bättre jämställt samhälle.
