KRÖNIKA: Om farliga filmer ur det förflutna

ANNONS
|

I fredags var det förintelsens minnesdag. Det är nu över 70 år sedan 7 000 fångar befriades ur Auschwitz av sovjetiska styrkor och de grymheter som pågått innanför lägrets stängsel blev avslöjade för världen.

Dagen till ära sände SVT ett antal dokumentärer och filmer på temat förintelsen och på SVT Play ligger de flesta samlade för den som vill, och orkar, titta. Själv vet jag inte om jag klarar av att se en säkerligen sevärd film som ”Anne Franks sista dagar”. Det jag redan vet om förföljelse, tvångsdeportationer och gaskammare är tillräckligt plågsamt att tänka på. Som alltid är det viktigt att lyssna på vad överlevare kan berätta, men det får inte stanna vid ett vältrande i gångna tiders skräck och elände. Ska vi minnas förintelsen så behöver vi också anstränga oss för att lära av historien.

ANNONS

Den tyska dokumentären ”Förbjuden film” utspelar sig bortom förintelselägren och handlar om de propagandafilmer som skapades under det tredje rikets storhetstid. Flera hundra av dem är i dag förbjudna och hålls undangömda i ett hemligt filmarkiv, men att försöka gömma så explosiva filmer från allmänheten är varken enkelt eller oproblematiskt. Det råder delade meningar om huruvida filmerna faktiskt bör fortsätta vara förbjudna, eller om vi istället ska släppa dem fria och förlita oss på att nutidens människor kan se igenom dåtidens propaganda.

Vissa av nazitidens filmer framstår i dag, utifrån de klipp som dokumentären delger tittaren, som absurda och omoderna med löjeväckande stereotyper. Men många är, trots sina illa dolda budskap, både välgjorda och medryckande, inte sällan med inblandning av internationellt berömda skådespelare och regissörer.

Regissören Felix Moeller ger i ”Förbjuden film” utrymme till många olika personer med vitt skilda synvinklar, vilket lämnar tittaren utan några självklara svar. Här ryms bland annat avhoppade nynazister som berättar om hur deras rörelse trots förbuden lyckats sprida filmerna till sina medlemmar, och regissörer som analyserar filmerna ur ett kvalitetsperspektiv.

Vi följer också med på ett par speciellt anordnade offentliga filmvisningar, omgärdade av information och kritiska samtal, och får ta del av tankarna hos publiken. Någon tycker att det är löjligt att hålla filmerna gömda för allmänheten så här många år senare. Andra fasar för att de ska spridas och riskera att åter väcka de antisemitiska strömningar som lade grunden för det besinningslösa mördandet.

ANNONS

Det är inte enkelt att förhålla sig till ett nazistiskt kulturarv, men det ska det inte heller vara.

Själv tänker jag att nutiden aldrig är så avskärmad från dåtiden som man kan tro. Historiens mörkaste passager mår nog bäst av att även i fortsättningen behandlas med försiktighet och eftertanke.

ANNONS