Ett hjärta som blöder varje gång ens vackra fantasier krockar med den hårda verkligheten.
Sextonåriga Ella är mitt uppe i alltsammans, hon spelar teater, festar, skriver, hånglar, bråkar, drömmer, älskar och har tusen fantastiska framtidsplaner. Samtidigt finns där en ständig osäkerhet, en tvekan inför vuxenvärlden. För visst var det mycket lättare då de söta pojkarna bara var på låtsas.
Moa Eriksson Sandberg är sen flera år regelbunden skribent på Hallandspostens kultursidor, och precis som Ella i romanen började hon som ungdomsreporter och krönikör. ”Söta pojkar är bara på låtsas” är hennes debutroman, som baserats på hennes egna dagböcker från tonårstiden, och den utspelar sig till stor del i Halmstad och Laholm.
Att boken är skriven av någon som står i nära kontakt med sin tonårstid råder det inga tvivel om. Moa Eriksson Sandberg har hittat en träffsäker ton och en stil som stämmer perfekt med innehållet och som verkligen suger in läsaren.
Hon väjer inte heller från att beskriva det pinsamma, det jobbiga och ibland det riktigt obehagliga, däribland den osäkerhet och utsatthet som så många tonårstjejer lever med, och hon gör det med målande detaljer.
Därmed inte sagt att det här är en deppig roman, tvärtom innehåller den en hel del humor och framför allt hopp.
Det jag saknar är en genomgående handling. Romanen bygger till stor del på korta episoder som staplas på varandra, och därför tar det tid innan jag verkligen engagerar mig i Ella. Det är först framåt mitten av romanen som det tar sig och då leder det fram till ett riktigt fint slut som gör mig övertygad om att Ella kommer att klara sig alldeles utmärkt i vuxenlivet.
Och det är väl precis det som så många tonåringar behöver få höra. Att man överlever, att det blir bättre, trots allt.
