Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Klara Krantz.

Livsglädje och ensamhet i debutroman

Böcker ung

Klara Krantz: ”Ge mig arsenik” (Alfabeta)

Allt börjar med att Elisabeth snattar den röda löjligt dyra skrivboken med en panter på omslaget. De första raderna hon skriver blir ”Det är jag som är Elsa Jansson. Det är jag som är ett geni”.

Sedan råkar hon hamna på en skivbutiksspelning med Håkan Hellström och plötsligt har hennes liv förändrats för alltid. Elsa Jansson, författare-geni-superhjälte är redo att ta över världen och göra upp med alla gamla orättvisor.

”Ge mig arsenik” är Klara Krantz debutroman och titeln kommer mycket riktigt från Håkan Hellströms första skiva, som löper som en röd tråd genom boken. Det tar ett litet tag innan handlingen verkligen kommer i gång.

I början blir jag mest trött på Elsa/Elisabeth och hennes hybris, men allt eftersom sipprar det förflutna fram, de gamla konflikterna med föräldrarna och framför allt med Katrina, bästisen och den första kärleken som svek. Ju mer Elsa/Elisabeth skriver, desto mer rör hon upp och till slut krävs det att hon gör något konkret för att få svar på alla de frågor som dyker upp.

Själv har jag aldrig fastnat för Håkan Hellström, men det går förstås alldeles utmärkt att läsa boken ändå. Klara Krantz skildrar en sårig tonåring som vägrar att ge upp, som skapar sig en sköld mot omvärlden, men med tiden inser att den kanske inte behövs.

Trots den lite sega inledningen hittar berättelsen snart sin ton, någonstans mellan hopp och förtvivlan, mellan okuvlig livsglädje och djup ensamhet. Det handlar om att finna sitt rätta jag och våga stå för det, i det känslokaos som är tonårstiden. Det här är definitivt en debutant värd att hålla ögonen på.