Men saker och ting visar sig bli mycket svårare än hon någonsin kunnat ana. För Hanna är inte frisk. Hon slåss mot depressioner och ätstörningar, som trots behandlingar och medicinering aldrig verkar bli bättre. Kan hennes och Alex kärlek övervinna det? Kommer han att orka stå vid hennes sida, eller kommer hennes mörker att slita isär dem?
I ”Gå din väg men stanna” får vi återigen träffa Hanna från Johanna Nilssons debutroman ”Hon går genom tavlan, ut ur bilden” (1996), som nu har hunnit fylla 30 och blivit en etablerad författare.
Men någonstans inom henne finns det såriga barnet kvar och tillvaron blir en kamp mot alla de krav som ställs på en vuxen kvinna. Skrivandet är det enda som egentligen får henne att känna någon sorts frid, i de fiktiva världarna kan hon gömma sig och glömma bort verkligheten i några timmar. Sedan slår Alex ner i hennes tillvaro och vänder upp och ner på det mesta.
Romanen fokuserar på Hannas sjukdom och hennes upplevelse av den, vilken skildras med mycket känsla och en nästan plågsam inlevelse. Här går Johanna Nilsson längre än någonsin i sin beskrivning av ensamhet, hudlöshet och ångest. Bitvis blir det nästan överväldigande och Hannas självdestruktivitet skär i hjärtat.
Emellanåt blir berättelsen fragmentarisk med långa tidshopp mellan händelserna, och allt utanför själva sjukdomen är knapphändigt beskrivet. Men det finns konflikter så det räcker ändå, och Alex och barnen tvingar Hanna att tänka i helt nya banor då hon inte längre kan sätta sig själv i centrum.
Är det rätt av Hanna att vilja ha Alex helt för sig själv, trots att han har två barn som också behöver honom, lika mycket som hon? Går det att leva som en familj om man hela tiden ser varandra som konkurrenter? Går det över huvud taget att leva med någon annan när man knappt förmår leva med sig själv?
Mest saknar jag den lite svarta och absurda humor som annars brukar finnas med i Johanna Nilssons böcker, för det här är nog det allvarligaste och mörkaste hon skrivit. Men också det starkaste och det mest angelägna.
