Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Förutsägbart slut. Moa Herngren skriver om en relation med komplikationer i ”Hon hette Jennie”.

Herngren skildrar omaka kärlekspar

Böcker/roman

Moa Herngren: ”Hon hette Jennie” (Wahlström & Widstrand

Han är änkling sen ett år tillbaka, hon är nyseparerad. Han är juristen i slips och kavaj, hon den bohemiska konstnären i gubbyxor och kängor.

Det borde inte ha funkat, men både John och Sara märker snabbt att de har något ihop som båda vill gå vidare med. Men hur lever man i en relation där skuggan av den döda hustrun alltid finns närvarande?

Sara kämpar med att ständigt vara den andra, ersättaren, tröstpriset. Samtidigt växer hennes besatthet av den döda kvinnan. Hon vill så gärna förstå. Men priset blir högre än hon räknat med och sakta men säkert börjar Sara förlora kontrollen.

I Moa Herngrens nya roman är det definitivt så att olikheter attraheras av varandra. Sara och John tycks på ytan oförenliga, såväl klass som livsfilosofi och vanor skiljer dem åt, men ändå verkar det ödesbestämt att det ska bli de två.

Det hade kunnat bli en ganska vanlig kärlekshistoria om det inte vore för Jennie, den döda frun som dröjer kvar i bakgrunden. Att förhålla sig till de döda är något som vi alla måste lära oss, men vissa döda är så att säga svårare att komma inpå livet än andra.

Saras besatthet av Jennie växer sakta men säkert och snart har romanen förvandlats från en söt romans till ett djupt psykologiskt drama som bitvis nästan gör ont att läsa.

Parallellt med berättelsen om John och Sara får vi också följa den cancersjuka bloggerskan Katarina.

Hon påminner mig om Kristian Gidlund, som på sin blogg ”I kroppen min” skrev förbehållslöst om sin sjukdom och om sitt långsamma döende och fick tusentals läsare.

Men Katarina känner att det har gått för långt, läsarna kräver ständigt mer av henne trots att hon har allt mindre att ge. Döden som borde vara det mest privata har blivit allmängods.

På många sätt är det just här romanen bränner till på allvar. Vem har rätt till den döda? Vem får sörja och av vilka skäl? Går det att på allvar sakna någon som du aldrig ens har träffat?

Några klara svar på de frågorna lär vi aldrig få, men det gör dem inte mindre intressanta att reflektera över.

Herngren bygger skickligt upp spänningen i sin roman och driver den stadigt framåt, men trots det blir det förutsägbart.

Visst tar berättelsen oväntade svängar på vägen och visst kliver Sara över gränser hon borde ha låtit vara, men slutet är ändå inte svårt att förutse.

Johns och framför allt Saras liv måste tydligen fogas in i den konventionella mallen för hur lycka ska se ut för människor i mitten av de 30, vilket för berättelsen i en uppenbar riktning.

Men med det sagt så är det här ändå en roman som berör, inte minst för att saker och ting får lov att vara svåra, bökiga och krångliga.