Först en urladdning i lördags inför drygt 70 000 personer. Sedan en öl eller tre, några timmars sömn, påfyllning av energi … och så på’t igen! Ännu en dans med ett ännu mer knökfullt, utsålt, kärlekskokande Ullevi som bara väntar på att få explodera. Om och om igen.
Man kan ju inte låta bli att undra hur det känns för Håkan Hellström. Att få göra entré på den här enorma arenan igen, att få möta sådan reservationslös värme och att få göra det med ett nytt nordiskt publikrekord i ryggen, det känns nog rätt bra. Eller, säg så här, det känns nog alldeles osannolikt, underbart bra. Av Håkan Hellströms minspel att döma.
Han kliver in mitt på scen med sin bredbrättade hallickhatt i hand, radar upp bandet och står en stund och bara njuter av publikens respons. Tar in stunden. Låter den skölja över sig. Ler, tackar, slår sig för bröstet.
Då drar Stefan Sporsén igång 2 steg från paradise, till en början långsamt och prövande men så höjer han den stegvis för varje ny refräng och plötsligt bara rusar tåget fram! Där alltihop i lördags började med en evighetslång Vi två 17 år, som förr om åren alltid brukade avsluta konserterna, inleder Håkan den här gången som vid en klassisk Soul Revue på Apollo Theater i Harlem. Grymt tryck!
En rejält uppdriven Mitt Gullbergs kaj paradis hinner också följas av Brinner in the shit som på rekordtid växt ut till en redig arenavältare, inte minst tack vare LaGaylia Fraziers enorma soulpipa, innan en lång Jag vet vilken dy hon varit i glider över i Hurricane Gilbert med nytt känslosamt gästspel av låtens portalfigur, Daniel ”Hurricane” Gilbert, på gitarr.
Ändå förbleknar alltihop när Tro & tvivel rullar runt arenan med ett vansinnigt tryck och får varenda käft upp på fötter, när en vilt stirrande Hurricane Gilbert tar över i versen och Labbe Grimelund bara vägrar att sluta piska sina trummor. När En vän med en bil får både toalettbesökarna och säkerhetsvakterna att dansa, eller när 70 000 personer, hela vipläktaren från Stureplan och Sven-Bertil Taube förenas i strofen ”… om du vill bränna ner Stooockhoolm.” Ja, det är en sådan kväll. En underbar kväll när allt och alla möts i musiken.
Miriam Bryant gästade på nytt och lyckades tillsammans med Håkan att än en gång foga in såväl Ted Gärdestad som Islands in the stream och Can’t help falling in love i Det är så jag säger det. Mycket såklart tack vare bandet. Detta lyhörda, gudabenådat samspelta gäng som med gott humör tycks klara av vad helst som Håkan kastar emot dem, och som är viktigare för honom än vad E Street Band någonsin varit för Bruce Springsteen. Och som den här kvällen tycks vara ett par millimeter extra på tårna.
Det finns ju en hävdvunnen uppfattning, rent av en grundsats inom Ullevimytologin, som säger att den andra konsertkvällen ska vara den bästa. Kanske är det så. Jag vet i alla fall att det stämde på Bruce Springsteen 2003, 2008 och 2012, och på U2 2009. Och jag vet nu att det även stämde på Håkan Hellström 2016.
För även om lördagens spelning var en storartad uppvisning i hur man betvingar en fullsatt arena, hade Håkan och bandet då att kämpa mot ett stundtals beklämmande dåligt ljud.
I söndags lät det rent och klart redan från start. I söndags körde publiken vågen innan Håkan gick på scen. I söndags gästade Thåström och Amanda Bergman och sjöng en bedårande Men bara om min älskade väntar. I söndags slapp vi startsträckan och kastades rätt in i festen med huvudet före. Och i söndags lämnade vi Ullevi omtumlade, matta, överlyckliga.
Precis som det ska vara.
