Här har Johanna hunnit bli sjutton år och har lämnat gymnasiet med dess fasor bakom sig. Istället arbetar hon på en restaurang och trivs på det hela taget riktigt bra. Men hemma består problemen, numera i form av mammans nye man som har svårt att tolerera Johanna. Situationen eskalerar och till slut finner Johanna inget annat råd än att lämna hemmet. Hon finner sin tillflykt hos Jens, den ende personen som faktiskt verkar förstå henne. Men också Jens har sina mörka sidor.
Precis som i debuten bjuder Maja-Maria Henriksson på en stark och intensiv läsupplevelse, knappast trevlig men alltid angelägen. Att bli misshandlad och trakasserad av någon man avskyr är illa nog, men att bli det av någon som man älskar är ännu värre och tusen gånger svårare att göra sig fri från. Något Johanna blir plågsamt medveten om när Jens destruktivitet blir allt mer påtaglig.
Även om fokus ligger på Johannas egna känslor innehåller romanen också en hel del samhällskritik, då Johanna återigen blir obehagligt påmind om hur lite stöd samhället har att erbjuda henne.
Som minderårig faller hon mellan stolarna, att det helt enkelt inte funkat att bo hemma är inte skäl nog till hjälp.
Men en anmärkningsvärd skillnad mellan romanerna är att Johanna här äntligen förmår ta emot stöd från andra och vågar lita på att det finns människor som faktiskt vill henne väl, även om det också tar sin tid.
