Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/36

Recension: Vi på Saltkråkan

På söndagen hade årets föreställning på Teatergläntan i Falkenberg, Vi på Saltkråkan, premiär.

Midsommarhelg, inte ett moln på himlen och en lika månghövdad som glad publik. Manegen är krattad för en trevlig premiär i Teatergläntan när Kålle Gunnarssons gäng dammar av 2014 års föreställning Vi på Saltkråkan. Och visst är det en föreställning som tål att ses om. Den andas både värme och lekfullhet och de unga skådespelarna utstrålar charm och spelglädje.

Tjorven möts så klart av applåder när hon kommer ut på scenen och det gör också Båtsman som hon har i släptåg. Jublet vet inga gränser när Bruno – som gestaltar svensk barn-tv:s mest älskade Sankt Bernhards-hund – bara sekunder senare lyfter på benet och lättar på trycket inom en minut efter sin entré. Redan där har de två vunnit våra hjärtan.

Vi på Saltkråkan utspelar sig i en annan, mer oskyldig, tid, en tid och en miljö som de flesta av oss i publiken nog aldrig upplevt i verkligheten. Kanske är det också det som gör berättelsen så lätt att tycka om och som gör att den överlevt både tidens tand och översättningen från tv-serie till teaterföreställning.

Utan att själv ha varit med på den tiden misstänker jag att den var en anakronism redan när den hade premiär i tv 1964. Det är svensk sommar, busiga barn som kan vara jobbiga men aldrig elaka på riktigt, problem som är av det slaget att de går att lösa. Det är helt enkelt en vänlig saga som gör en varm i hjärtat och får en att önska att man själv hade varit med där på skärgårdsön när man var barn.

Scenbygget förtjänar ett eget omnämnande. Fiskestugorna vid bryggan, Tjorven och hennes föräldrars hus och den fallfärdiga Snickaregården som farbror Melker hyr som sommarnöje till sig och sina barn ligger upplagda sida vid sida. Tillsammans ger de utrymme för snabba scenförändringar och är en fröjd att se. Inte minst gäller det den av bryggor omgärdade bassängen som får agera hav där det sker både frivilliga och ofrivilliga bad.

Berättelsen är rapsodisk och vi kastas mellan olika episoder. Bland turisterna som kommer med båten finns en ung man som fattar tycke för farbror Melkers dotter Malin, något som inte faller hennes småbröder på läppen. Tillsammans med Teddy och Freddy gör de allt för att sätta käppar i hjulet för hans försök att vinna Malins hjärta, något som ställs på sin spets under midsommarfirandet.

I pjäsens andra halvlek ligger både Båtsman och Snickaregården pyrt till. Hur det går med det ska vi kanske lämna därhän för att inte förstöra upplevelsen men den tematiken ger en fin balans till slapstick-elementen, inte sällan centrerade runt farbror Melkers tillkortakommanden när det gäller praktiska göromål.

Stundtals myllrar det på scen, som när båten med turisterna anländer, när det ska firas midsommar eller när familjen Melkersson förstärkta med Tjorven drar till Öregrund på fastlandet. Det är fascinerande samtidigt som det är lite svårt att ta in allt som händer på den långa, långa scenen, man vet inte riktigt vad man ska titta på innan handlingen suger in en och får tittaren fokuserad på rätt punkt.

Premiären var på söndagen men eftersom Teatergläntan kör med två rollbesättningar är det premiär igen nu på onsdag när den andra besättningen kör sin första föreställning.

LÄS OCKSÅ: Snart premiär för Tjorven och Båtsman i Teatergläntan

Vi på Saltkråkan

Manus och regi: Kålle Gunnarsson

Regiassistent: Arvid Nygren

Projektledare: Linda Karlsson

Kostymör: Caroline Eriksson

Danskapten: Andrea Waernqvist

Mask och peruk: Barbro Lennartsdotter

Ljus- och ljustekniker: Edvard Sandquist

Scenograf: Arduino Punzo

Fler lokala kultur- och nöjesnyheter hittar du här