Nyårsdikt av Elisabeth Skog: ”Jag vill krama främlingar och knö mig in fast dörren är trång”

Även i år skriver Elisabeth Skog nyårsdikt, och den handlar om en tid som inte varit lik någon annan.

ANNONS
|

Natten, så mörk och tät och grön

vissa av oss är mycket hungriga nu

och besvikna,

och våra hjärtan har blivit hårda, små

för vi trodde att allt skulle vara som vanligt

att i morgon skulle vara som i dag

att allt skulle finnas kvar,

om vi bara ville

kunde vi åka tåg i England igen

en enkel biljett på St Ives Bay Line

där havet var blåare än blått

(och vi hade ögon känsliga för blått)

Och sedan återvända till Krakow

och skratta, smörja kråset och deklamera dikter

ANNONS

på poetens favoritsylta

och vi trodde att konsertbiljetterna på kylskåpsdörren

skulle vara giltiga

och att våra planer

betydde något.

Jag vill krama främlingar

sedan röra vid mitt ansikte

och knö mig in fast dörren är trång

buffas vid buffébord

ta färjan till Helsingör

tura och rulla hatt

jag vill ha karneval och festival och laxival

och allt som slutar på -val

gå på bio och utställning

pilla på saker i affärer

rea på rean

och fredagsfika utan restriktioner.

Jag vill inte vara rädd mer

göra slut med oron, det aset

som bebor min lekamen

jag vill ha mitt gosselynne tillbaka och

det sorglösa gapflabbet

min tillit och min barnatro

på att en människa är en medmänniska

och inte en superspridare

och att hjärtat må slå ut igen

som en stor röd blomma.

ANNONS