Orden gick inte riktigt in i henne.
”Vi vill ju ge ut den. Jag hoppas du har förstått det.”
De hade mötts flera gånger tidigare och nu satt Sara Larsson på förlagets huvudkontor i Stockholm. Men nej, först förstod hon inte att det var klart. Att hennes bok hade blivit antagen och skulle ges ut.
–När det landade var det en fantastisk känsla. Det var otroligt. Det är ju så mycket som ska stämma in. Det var som en dröm, säger Sara Larsson.
Vi pratar i telefon. Fast helst skulle jag velat träffa henne i Grebbestad, där hon växte upp, i ett villaområde bortom huvudgatan och bryggan. Då kunde hon pekat ut var familjens lilla motorbåt brukade ligga förtöjd och till vilken av öarna i skärgården de oftast åkte, om det var söderut mot Fjällbacka eller norrut, kanske förbi Edsviken.
Vi kunde ha gått en sväng på Stensågarevägen, dit hon flyttade som femåring tillsammans med mamma, pappa, lillebror och storasyster.
Hon berättar att familjen var ”ganska politiskt engagerad”, det var 80-tal och de samhällsintresserade föräldrarna tog med sig tidens frågor in i vardagens samtal. Det var viktigt att hjälpa. Sara Larsson och hennes kompisar gjorde en egen tidning som de kallade Litet av varje, som såldes bland grannarna. Temat kunde vara apartheidregimen i Sydafrika eller svältkatastrofer.
Överskottet från försäljningen gick till olika hjälpinsatser, som trädplantering i Afrika. Sara Larsson skrattar lite åt minnet i dag, men konstaterar också att engagemanget i olika frågor var viktigt för henne.
Som tonåring väcktes hennes intresse för könsroller och hur olika förutsättningarna för killar och tjejer kunde vara.
–Jag kände tidigt att det är en begränsning för både män och kvinnor. Jag blev väldigt intresserad, läste mycket och det väckte stor frustration. Inte minst när det gällde sexualiteten, hur olika det var för tjejer och killar, till exempel detta att kvinnor förväntas vara sexiga, men inte för sexiga, säger hon.
Debutromanen Den första lögnen är resultatet av hennes vilja att förhålla sig till de här frågorna i bokform – speciellt synen på våldtäktsoffer.
Upptakten i boken är en grov gruppvåldtäkt på Gotland, ett gäng unga män frias och deras skolkamrat får sitt liv raserat. Långt senare hinner tiden ikapp förövarna, som etablerat sig som familjefäder med (något så när) stabila karriärer. På olika sätt skakas deras tillvaro när skuggorna från Visby börjar röra på sig.
–Jag ville lyfta frågan om skulden. Män som är juridiskt friade, är de egentligen utan skuld? De vet att de går över gränsen, sedan i rättegången så nekar alla, förstås. Jag ville se vad som händer sedan. Har de tänkt på henne? Bär de skuldkänslor? Kan man tvinga någon till insikt?
För att kunna skildra det sexuella våldet i romanen på ett trovärdigt sätt har Sara Larsson studerat domstolsprotokoll, följt dokumentärer, läst böcker.
Katarina Wennstams Flickan och skulden var i ett tidigt skede en inspirationskälla.
–Våldtäktsscenerna i boken är en mix av flera faktiska fall – och de överträffar inte verkligheten. Jag tycker att temat är jobbigt, men det har varit enklare att skriva än att läsa om det. Det kändes snarast befriande, jag fick ur mig en frustration.
Sara Larsson ville först bli journalist och läste både journalistik och juridik innan hon valde en annan bana som civilingenjör. I många år har hon jobbat som konsult i offentlig verksamhet, men drömmen om att skriva har hela tiden funnits kvar.
2010 var hon i ett skede i livet där hon bestämde sig för att försöka. Idén var klar, grundhistorien hade hon i grova drag bestämt sig för och huvudkaraktärerna fanns på plats.
–Jag tog med mig min son som då var åtta år till Thailand och Koh Lanta. I sex veckor, det var så mycket ledigt jag kunde ta från jobbet, skrev jag på dagarna medan han gick i den svenska skolan på ön. Jag satte mig och skrev bara. Och jag kom en bit på väg.
Hon var igång, men manuset hon tillslut skickade in till tre förlag tog flera år att färdigställa.
Att det låg i malpåse skavde lite i henne, men det var svårt att få ordentligt med tid mitt i heltidsjobb och familjeliv. Men under en föräldraledighet tog hon tag i bokprojektet.
–Jag skrev varje dag när min lille son låg och sov. Det var inte så socialt, jag satt disciplinerat och skrev i stället för att umgås med andra. Men jag ville bli klar.
I januari 2013 skickade hon in manuset och fick positiv respons från Norstedts.
Men att vara debutant och bli antagen innebär inte att boken är klar.
–Jag var novis när jag började skriva min bok. Jag har utvecklat en massa saker och har fått skriva om väldigt mycket. Det svåraste för mig i skrivprocessen har varit att bottna, att djupna i de många karaktärerna. I början skrev jag läsarna för mycket på näsan, det var moralpredikningar och pretentiösa karaktärer. Det tar jag med mig till nästa gång, att du inte behöver berätta allt uttryckligen. Man kan lita på att läsaren förstår. Det här har varit en skrivarskola för mig.
Precis innan jul fick hon för första gången hålla den tryckta boken i sin hand.
–Nu har jag landat. Nu finns boken och jag har vant mig vid det, även om det fortfarande är jätteroligt. Det är en märklig känsla nu när jag ser den i butikerna. Man går från att sitta själv och skriva till att boken blir publik och lever sitt eget liv.
Nu hoppas hon att boken når ut.
–Jag blir jätteglad om jag når läsare som inte redan är insatta i de här frågorna. Och jag vill gärna ha manliga läsare, men det är alltid svårt. Det är ingen debattbok, men det hade ändå varit roligt om frågan om synen på våldtäktsoffer kommer upp till diskussion. Det är viktigt att vi pratar mer om värderingar, framför allt mer i skolan. Det behövs ett mer långsiktigt arbete kring värderingar och respekt.
Ålder: Fyller 42 i år.
Familj: Sambo, två egna barn och två bonusbarn.
Bor: I Nacka.
Aktuell: Med debutromanen Den första lögnen.
Läser nu: Ingrid Betancourt som var kidnappad av FARC-gerillan och levde hos dem i 6,5 år.
Lyssnar på: Allt möjligt, senast var det Norah Jones.
Och: Växte upp i Grebbestad. Gick i skolan tillsammans med Camilla Läckberg. ”Vi gick i parallellklass i högstadiet i Tanumshede och på gymnasiet i Strömstad”.
