Den adlige löjtnanten Sixten Sparre fick syn på den fagra lindansösen Elvira Madigan när han besökte en cirkus där hon arbetade år 1888.
Deras möte resulterade i en romans och Sparre lämnade fru och barn och rymde med sin nyfunna kärlek till Danmark. När pengarna tog slut valde han att avsluta deras liv med varsitt pistolskott.
Den stora kärlekshistorian har återberättats gång på gång; som skillingtryck, roman, film och operetter.
I en ny bok, ”Sorgeliga saker hände – Elvira Madigan, Sixten och mig”, beskriver Kathinka Lindhe en annan bild av sin gammelmorfar Sixten Sparres fantastiska kärlekshistoria som fascinerat i 125 år.
– Jag punkterar den sockersöta historien, säger hon.
Genom släktforskning har hon funnit faktorer som tyder på att det inte var kärlek som fick den teatrale löjtnanten att avsluta sitt och sin älskades liv.
I en bouppteckning framgår att löjtnanten var skuldsatt upp över öronen.
– Han hade levt över sina tillgångar. Varenda hantverkare i Kristianstad krävde honom på pengar. Jag tror att han i stället för att hänga sig uppe på vinden valde att göra en elegant sorti.
I boken väljer Lindhe att inte fokusera på kärleken som uppstod mellan Sixten Sparre och Elvira Madigan, utan på sin farmors mor, Luitgard, eller Lycka som hon kallades. Dels för att ingen tidigare gjort det, dels för att Kathinka själv varit med om en liknande situation som Sparres hustru.
”Och det sköljer över mig: nu är jag som hon. Övergiven. Ensam mor”, skriver Lindhe i bokens inledning.
När hon under arbetsprocessens gång sökte efter böcker i ämnet fann hon att Lycka beskrivits som en ful och tråkig kvinna som förtjänade vad hon fick.
I en bok av den danske författaren Poul Erik Møller Pedersen läste hon hur osmaklig hustrun var och hur hon förnekade sin make sex. Vilket gjorde henne misstänksam.
– Det var inte rimligt att författaren till boken kunde veta sådana saker om henne när han skrev sin bok på 80-talet. Jag tänkte att nu ska den här boken få konkurrens.
Kathinka Lindhe har tidigare jobbat med ljud och bild. Även om berättelsen denna gång slutade i bokform tycker Lindhe att den påminner mycket om en film, men också om en blogg.
– Jag ville berätta Lyckas historia och tänkte: ”hur gör man i dag?”. Jag ville återskapa känslan av blogginlägg i boken som följs av en text med fakta.
