En ensamvarg, som samtidigt längtar efter kontakten med människor. Så beskrev Anne Swärd sig när boken "Till sista andetaget" kom ut. Numera bor hon på en gård utanför Ystad. Avståndet till Akademien är långt.
- Jag har levt ovanligt långt ifrån för att vara författare, så jag har inte haft någon beröring med dem. Jag ställde frågan ”är ni säkra på att jag klarar av det här?” Och de sade att jag har det de söker, säger en upprymd Anne Swärd per telefon, på ett tåg mot Stockholm.
Kamikazemänniska
Hade hon fått frågan från Akademien för ett år sedan hade hon tvekat. Men nu kände Anne Swärd sig uppfriskad inför utmaningen. Och trots det senaste årets Akademikaos är hon inte rädd.
- Nej, inte alls. Jag kanske är en kamikazemänniska men jag tycker tvärtom att det känns så otroligt meningsfullt. Och det finns fina indikationer på att det har skett ett förändringsarbete och att det är långsiktigt. Jag känner stort förtroende för det och om inte annat är det en stor utmaning.
Anne Swärd har skrivit fyra romaner och är just klar med ett femte råmanus. Hon har berört teman som relationer, passion, klass och utanförskap. Kommer hon att hinna skriva nu?
- Det var det första jag tänkte på. Min förläggare sade ”du är en sådan som måste skriva, annars dör du". Och det har han helt rätt i, säger hon.
Lyfter översättningar
Anne Swärd pendlar från avskildheten ut i världen. Hon är uppvuxen i en liten bruksort men har levt i flera av världens storstäder. Numera är hon översatt till ett tjugotal språk, och brinner också själv för den översatta skönlitteraturen – som det skärs ner allt mer på.
- Det är så otroligt viktigt, viktigare än någonsin, att vi får röster från den övriga delen av världen, säger hon.
Hon ser det dessutom som en demokratifråga att unga får tillgång till läsning.
- Det är i litteraturen vi lär oss förstå den andra. I den här tiden då det är så mycket fördomar och rädsla för den andra och det främmande blir litteraturen ännu viktigare.