Han var den yngsta av sju bröder – så det är kanske inte konstigt att Bart Moeyaert gärna uppehåller sig vid familjen som tema. Det fick honom också att nio år gammal relatera till Astrid Lindgren, och hennes berättelser om familjerna i Bullerbyn och Saltkråkan.
- Jag är väldigt medveten om att positionen i familjen är viktig, huruvida du är yngst eller äldst. Jag skriver ofta om att befinna sig i opposition, inte bara i familjen, utan i alla grupper. Är jag accepterad eller inte – det är något som gör att jag kan relatera till Astrid Lindgren, för det skrev hon också om, säger en överväldigad Moeyaert till TT.
Ångestfyllda tonår
Det var i familjen Bart Moeyaert lärde sig berättandets konst. Under middagen uppmanade hans pappa sina söner att berätta om sin dag, i åldersordning. I den självbiografiske "Broere" lägger Moeyaert en mosaik av minnen från den tiden, med ett fyrtiotal humoristiska och varma berättelser om sina syskon.
- Vi hör alla till en familj. Vi har alla mödrar och fäder, även om de dör. Boken betyder det för mig: jag visar min egen familj och hur jag ser på oss.
Bart Moeyaert och hans bröder delade en stark vi-känsla, samtidigt som han också kunde känna sig utanför. Men han minns sin barndom som lycklig. Det var i tonåren han började må dåligt, vilket är en av anledningarna till att han ofta skildrar den tidsperioden i sina böcker.
- Det är en sådan sårbar tid. Jag gick på fel skola och i fel skolsystem. Jag kände mig inte accepterad. Och så märkte jag att jag var gay och det är inte heller lätt i en familj med sju bröder, säger Bart Moeyaert och lägger till:
- Det var hemskt då men jag kanske borde vara glad, för det var vad som gjorde mig starkare och var anledningen till att jag började skriva.
Dysfunktionella familjer
Bart Moeyaert återkommer ofta till dysfunktionella mödrar och stränga fäder. I en av få böcker som finns översatt till svenska, "Kärleken man inte förstår", skildrar han en familj i upplösning, sedd genom en femtonårig tjejs ögon. Moeyaert fångar ofta ögonblicken då konflikter ställs på sin spets och juryn konstaterar att han inte målar upp några klichébilder av den oskuldsfulla barndomen. Själv säger han att han inte är rädd för de "dystra platserna".
- Vi måste tänka på barn som just barn men jag hör många som läser mina böcker som säger "unga förstår inte vad du skriver". Men känner de alla ungdomar? Jag vill riva de gränserna, säger Bart Moeyaert, som framför allt vill lyssna till och följa sin inre röst.
Därför är också acceptans ett av hans återkommande teman.
- Jag kan inte vara någon annan än den jag är, så jag skriver om acceptans och om att vara en ensamvarg – och att känna sig tillfreds med det.