Programledarduon Oscar Zia och Anis Don Demina hade aldrig jobbat ihop, men det kändes som att de aldrig gjort något annat än att leda program tillsammans. Som två bröder som ömsom gnabbades, ömsom visade sin kärlek till varandra tog de tittarna igenom lördagskvällen med en lätthet, oavsett om det handlade om att göra underhållande livenummer, prata med artisterna i Youtube-inspirerade försnack eller åka på en lagom töntig kändisspotting i Stockholm.
Detta kryddat med ett antal mer eller mindre subtila sexskämt gjorde att många tittare nog kunde ha något att hämta från det här programmet. Även Christer Björkman såg mer naturlig ut i deras sällskap. Han hade en mindre roll än förra veckan, men kändes ändå inte bortglömd.
Lika mycket flams och trams blir det nog inte vecka tre, då Timbuktu lite otippat gör herr Björkman sällskap. Det kommer bli en annan ton i programmet, men förhoppningsvis inte desto mindre trevligt.
Men oavsett hur bra programledarna eller manuset är så är detta trots allt en musiktävling, och även denna vecka hölls en ovanligt hög nivå. Av årets första 14 bidrag har det än så länge inte varit en enda som har varit dålig. Numren har kanske varit mer eller mindre lyckade, men artisterna kan inte skylla på att låtarna har varit kassa.
Dotter är med för tredje gången, och hennes Mellokarriär har varit lite upp och ner. Vid första försöket, 2018, var hon favorit, framför allt bland kritikerna, men föll platt redan i sin deltävling. 2020 var därför förväntningarna lägre, men hon tog sig vidare och blev oddsfavorit i finalen för att sedan förlora med en ynka poäng mot The Mamas.
Dessutom blev hennes låt en av årets största radiohits, så intresset var skyhögt i år. Och det måste jag säga att hon infriade. Låten är inte lika direkt som ”Bulletproof”, men man ska minnas att den också behövde växa i fjol. Det var inte förrän under finalveckan som den seglade upp som vinnarkandidat, och med ett par veckor kvar till årets avgörande tror jag att den kan bli farlig.
Anton Ewald var tillbaka och gjorde en ny ”Begging”, som slutade fyra 2013. Alla, framför allt SVT, verkar vilja glömma att han även var med året efter och slutade sist i finalen med ”Natural”. Årets nummer var lika välkoreograferat som hans första, men likt Dotters låt var den inte lika direkt i refrängen.
Min favoritlåt under lördagen var dock den som föll plattast, nämligen Wahl & Samis underbara sommarhit om 90-talet. Jag tyckte den var så härlig, men det var det uppenbarligen inte så många andra som gjorde. I stället kanske man valde att lägga glädjerösterna på de goa damerna Eva och Ewa, som med ren och skär lycka kunde dingadonga sig till andra chansen.
Hälften av årets låtar har nu presenterats, och det är en ovanlig hög lägstanivå. Om vi nu bara kan hänga i glädjen från lördagens program så kan detta bli ett av de bästa melloåren någonsin, precis vad vi behöver just nu.
Se även: Hallandspostens blogg om Melodifestivalen, Vägen till Eurovision
