Folkparken – en sorgesång över den tid som flytt

Jag har i sommar besökt Folkparken, vid ett flertal tillfällen, och funderat en hel del över platsens betydelse. Jag vill därför lyfta mina tankar, som inte bara är historiska utan också innehåller framtiden och synen på kultur. Frågan om Folkparkens framtid är fortfarande öppen och inte beslutad.

Jag skriver dessa ord för att jag är en vän av Folkets park. Jag tror jag föddes sådan. Som att jag föddes ur en stark rot. För mig har parken och den gamla dansladan alltid funnits som en del av min uppväxt och mitt arv. Min pappa brukade säga: ”Peoples park and Peoples house”. Det bästa i världen. Något som satte Sverige på världskartan. Människor i vårt land byggde tillsammans sina egna parker och sina egna hus. Folkrörelserna var starka. Framtidstron enorm. Folkparksbyggandet – folktanken – folkhemmet – folket som har ett eget hus.

Dans på ohyvlade furubrädor

Han var ju där min pappa 1936, på invigningen. Dansade på de ohyvlade furubrädorna. Inte gled det särskilt bra, men huset var hans och alla andras. De som dansade ägde huset. Ett gigantiskt danshus – kulturhus – på sin tid norra Europas största danspalats.

Här möttes både ung och gammal. En generationsöverskridande upplevelse. Helt unikt i sin utformning. Fortfarande efter alla dessa år ett alldeles unikt hus. Trots skavanker och en yttre fasad som vittnar om eftersatt underhåll. Såvitt jag vet finns inte dess like.

Jag går från Nissans mörka vattenvirvlar upp mot danspalatset som skymtar genom grönskan. Där finns en känsla av ödslighet och något bortglömt. Som att någon i all hast lämnat danspalatset och vänt sin gamle vän ryggen. Men parken och huset ger också en känsla av trygghet och värme. Husen är öde, men människor rör sig fortfarande bland träd och byggnader.

Jag blir faktiskt lite förvånad. Jag tror jag väntat mig en plats utan människor, men så är det inte. Genom parken strömmar folk, barn leker på lekplatsen, hundar rastas, entusiaster spelar boule. Det sitter människor och fikar vid borden. Jag är inte ensam om att glädjas. Vi alla som är där känner parkens dragningskraft.

Genom parken strömmar folk, barn leker på lekplatsen, hundar rastas, entusiaster spelar boule.

Mina föräldrar har både dansat här och uppträtt på scenen. Min far som tablåbyggande gymnast och musiker, min mor som sångerska.

Jag bär på mycket minnen från byggnaden. I de minnena finns både sång och teater, karuseller och brandtal, björkens sus och ekens skugga. Jag har stått på både utescenen och den stora scenen inne i byggnaden, men jag har också varit där och dansat och festat.

En plats för politiskt engagemang

Som säkert många minns gick alltid Förstamajtågen till Folkparken. År ut och år in på samma sätt. Samling på Stora torg och marsch till Folkparken. Det var röda fanor och flera musikkårer som spelade. I parken hölls eldande tal om ett bättre samhälle.

Från min barndom minns jag mest att det också var tivoli och karuseller i parken. För mig som barn var det mest karusellerna som lockade. Det skapades något för hela familjen. På kvällen var det dans med blandad publik. Både äldre och yngre tog sig en svängom. Sedan kom mina år när demonstrationen blev det viktigaste. Den politiska viljan betydde mer. Tåget var som ett ringlande pärlband med färgglada fanor. Ibland i den första vårsolen, ibland i ösregn och till och med snöblask.

I parken hölls eldande tal om ett bättre samhälle.

Efter en demonstration då jag var förfärligt genomblöt in på bara kroppen samlades alla inne i danspalatset. Det var tusentals människor. Jag traskade uppför trätrapporna och hittade en plats i en hörna längst upp på balkongen. Trångt men med utsikt över hela dansgolvet och scenen. Som att jag högt ovanför allt, nästan i fågelperspektiv, kunde se hela den församlade skaran.

Vi sjöng Internationalen. Rösterna blev dånande och starka. Det ångade av hopp och framtidstro. Känslan av att vi bygger det här landet tillsammans var mäktig. Tillsammans kunde vi skapa jämlikhet, frihet och fred. De tre ledorden – i dessa ord innefattades allt – om vi ville och var eniga kunde allt förändras. En annan Första maj i mitten av 1970-talet sjöng jag och min musikgrupp med det klämkäcka namnet Glöd i kaminen från utescenen.

När jag nu betraktar den tomma utescenen med pelarna som håller taket högt ovanför är det som att människorna träder fram ur historiens skuggor. Jag behöver inte ens blunda. Fanorna lyser röda och fladdrar i vinden. Sorlet från rösterna ljuder genom den tomma parken. Den slitna fasaden suddas ut och gyllene drömmar befolkar åter denna plats.

Människan lever inte enbart av bröd.

Det är nästan femtio år som passerat och många som fanns då är inte längre i livet. Hur skulle dessa människor reagera i dag? Vad skulle de tänka om planerna på att bygga flera tiovåningshus med bostadsrätter? Vad skulle de säga om att någon ens kan komma på tanken att riva detta hus? Vad skulle de säga om att deras arvtagare vill riva deras eget hus? Visst behövs det bostäder men vi behöver också grönska och kultur. Människan lever inte enbart av bröd.

Bror Karlsson – Folkparkens ”doer”

Den här platsen bär på en historia som sträcker sig 150 år tillbaka i tiden, till långt innan den ens var en Folkpark. I den historian finns många kreativa tankar och idéer, men framför allt människor som agerat. Bror Karlsson var en sådan. Folkparksföreståndaren som under många år gjorde hela parken till ett kulturcentrum. I huset har också den egenskapande kulturen fått en plats att växa. Den kulturen som ligger människan närmast. Den som innebär det första klivet in i kulturens värld.

Under tre årtionden var Bror Karlsson chef för Folkets Park. Hans kreativa idéer präglade verksamheten. Han var en sann kulturmänniska som såg till att folket fick del av kulturen. Att de många människorna med små inkomster, de fattiga arbetarna, fick uppleva kulturens vindar.

Han var en ”doer” – en människa som handlingskraftigt och resultatinriktat såg till att saker blev gjorda – till skillnad från den sortens människor som pratar och skriver fina värdeord men sällan åstadkommer något av betydelse. Där orden i stället faller platt till marken eller begravs i vidlyftiga planer och strategier som aldrig verkställs.

ABF flyttar in

Under 1980-talet kommer nya aktörer in i Folkparksbyggnaden. ABF ser till att huset renoveras. Ett bra arbete som banade vägen för att kommunen under många år hyrde huset och stöttade framför allt den egenskapande kulturen. Men själva byggnaden är märkligt nog inte intressant. Den köps i stället billigt av en privat ägare. I och med detta får Halmstads kommun bidra till dyra hyreskostnader under många år.

Jag har alltid undrat över varför kommunen och politikerna valde att inte köpa huset. Det var fullt funktionsdugligt. Bra renoverat under ABF-tiden och priset var egentligen ingen stor summa pengar. Det är i stället förfärligt mycket pengar som lagts i hyra under trettio års tid. Pengar som hade kunnat användas till verksamhet. Beslutet att inte köpa folkparksbyggnaden blev en kostsam historia för kommunens skattebetalare men en god affär för fastighetsägaren.

Beslutet att inte köpa folkparksbyggnaden blev en kostsam historia för kommunens skattebetalare men en god affär för fastighetsägaren.

Under alla åren renoverades byggnaden invändigt av kommunen. Det var ett kontinuerligt underhåll av utrymmena, byte av gamla elledningar och el-centraler och dessutom installerades bergvärme på bekostnad av kommunen. I avtalet mellan fastighetsägaren och kommunen skulle ägaren bara underhålla utsidan. Vilket gjordes med minsta möjliga insats.

Så vitt jag vet har fasaden bara målats en gång under trettio år. Så länge kommunen var hyresgäst blev intäkterna en säker inkomstkälla för ägaren.

Teater i Folkparken

När jag lämnade teaterskolan hade jag en slags plan. En idé om vad jag ville åstadkomma. De fantastiska upplevelser jag själv haft i samband med teaterföreställningar ville jag ge andra möjlighet att få uppleva. Det som stod högst på dagordningen när jag sommaren 1989 började ett tålmodigt och envist byggande av teater för alla var som en skimrande hägring in i framtiden.

Genom föreningsarbete och människors eget skapande skulle visionen bli verklighet.

Jag ville ge så många som möjligt chansen att få uppleva teaterns magiska värld. Genom ett envist byggande av möjligheter för människor att på olika sätt få en ingång i teaterdrömmarna ville jag på mitt eget sätt förändra världen. Inte genom stora slagord och storvulna beslut utan genom ett tålmodigt arbete med att gång på gång dra vagnen uppför backen. Genom föreningsarbete och människors eget skapande skulle visionen bli verklighet.

Olika nycklar till kulturen

Under åren formades ett slags tänkande. Människor behöver ingångspunkter i kulturens värld. I livet behövs små knuffar som gör att du väljer en ny väg. Det finns inte ett rakt spår som leder till att du som människa köper en biljett till den fina föreställningen på Dramatens stora scen. Innan dess måste det finnas små vägar som leder dig steg för steg.

En del föds med kulturens nyckel i sin hand eller så placeras den tidigt i barndomen i en höjd där du lätt når den. För andra är vägen mot kulturen som en labyrint där du ständigt går fel och missar. Jag formulerar det med ord som ger en visuell bild:

”Människor flyter likt vilsna kroppar i samhällets brusande flod. När den vilsne kommer till kulturens dörr hittar den inga nycklar. Men amatörteatern bär på en murbräcka”.

Jag ville ge så många som möjligt nycklarna till kulturens dörr. Jag ville öppna dörren. Jag ville slå in den och låta porten vara vidöppen.

De här tankarna föddes på min teaterskola, men utvecklades under många år i Folkparken. Det var i den gamla byggnaden som tankarna fick fäste och blommade. Det var där jag hittade vägen.

Halmstads Kvartersteater

Vilken sorts kultur vill vi ge stöd? Den konsumerande – där du oftast tittar på det andra gör eller den egenskapande – eller den kulturen där människor själva skapar och på det sättet också får nyckeln till kulturens dörr. Ett bevarande av den gamla dansladan är inte nostalgi – det är en investering i framtiden.

Folkparken och den gamla dansladan får mig att bläddra i den gigantiska högen med teaterminnen. Jag var regissör, teaterpedagog och verksamhetsledare för kvartersteatern i nästan tjugo år.

Halmstads Kvartersteater var en väldigt aktiv förening och hade en stor styrelse som månad efter månad betade av späckade dagordningar. Det diskuterades och funderades. Idéerna flödade och blev till många timmars möten. Alltid slutade mötena sent. Ingen ville hejda den spontana glädje som levde bland dessa entusiaster. Varje gång var skratt och glädje närvarande.

Ett bevarande av den gamla dansladan är inte nostalgi – det är en investering i framtiden.

Jag är säker på att vi skrattade oss igenom väldigt många styrelsemöten. De många människornas engagemang var värt sin vikt i guld – kommunen satsade skattepengar men fick mångdubbelt tillbaka. Alla, både styrelseledamöter och vanliga medlemmar bidrog, med sitt ideella arbete. Det målades, byggdes, städades, vaktades, syddes, knackades dörrar, delades ut flygblad i tusentals timmar. Det byggdes om i dansbyggnaden och de ideella föreningsmänniskorna gav av sitt liv och sin tid.

Tyvärr tror jag att de som beslutade om pengarna och de tjänstemän som beredde ärenden inte förstod fullt ut vad teaterverksamheten i Folkparken innebar. Det kanske också är orsaken till att byggnaden och parken i dag inte har något tillräckligt stöd för att leva vidare. Att både teaterverksamheten och byggnaden anses onödiga.

Kultur – en rättighet

De gamla väggarna dallrade av glada röster. Huset vibrerade av skaparlust. Efter en vinters repeterande blommade teaterföreställningarna. Mängder av människor vandrade till Folkparken för att se sin son, dotter, kusin, farfar eller mamma stå på scenen. För många blev det kanske en av de få gånger i livet de såg en teaterföreställning eller kom i närheten av skapande kultur. Egentligen en rättighet, men märkligt nog också en svårighet.

Pjäserna blev alltid också en slags inbjudan till att delta i verksamheten och det var många som tog chansen. Det fanns teaterkurser för alla åldrar och det fanns en fortsättning, en slags vidareutbildning, som banade vägen för att en gång få spela huvudrollen på Folkparkens stora scen. Den drömmen kunde bli verklighet. Den banade också vägen för att bli teaterledare för nya generationer.

Vägen fram till att ridån går upp och fram till att applåderna dånar – det är kanske alla dessa vägar som är höjdpunkterna.

Jag kan inte gradera höjdpunkterna eller rangordna vilken teaterpjäs som hade störst betydelse. Kanske är höjdpunkterna alla dessa repetitioner som leder fram till premiären. Alla dessa timmar som det samlas och övas och målas och skruvas.

Vägen fram till att ridån går upp och fram till att applåderna dånar – det är kanske alla dessa vägar som är höjdpunkterna. Från första tanken, från den där idén om en föreställning och ända fram till det sista klädplagget hängs tillbaka in i klädförrådet. Vägen från tom scen via föreställning till en scen som återigen är tom. Det är vägen som betyder allt. Det är vägen som är höjdpunkten.

I Folkparkens gamla träbyggnad formades vägen.

En dödsruna över Folkparken

Jag har nog personligen gett upp och förstått att trots väldigt mycket protester och mängder med kreativa förslag om vad som kan göras med både parkområdet och det gamla danspalatset så sjunger det nog på sista versen. Kanske till och med på sista raden.

Det har varit många verser i den här parkens liv. Några gånger har det varit skrämmande nära att sången tagit slut, men varje gång är det någon som fortsatt sjunga och skrivit nya textrader. Varje gång som slutet varit nära har ändå några kämpat vidare och inte gett upp. Den här gången skall det nog till ett mirakel för att vända den sorgliga verkligheten som märkligt nog kallas för utveckling.

Gång på gång vänder jag ändå tillbaka till parken. Gång på gång sätter jag mig under de lummiga träden. Något drar mig hit – något ropar till mig – tigger och ber mig om att inte vända platsen ryggen. Vid nästan varje tillfälle är parken befolkad med människor. Den är inte tom och ödslig. Det är fler än jag som gärna kommer.

Höga hus i Folkparken

Jag sitter på en bänk. Hör hur det knarrar i den gamla träbyggnaden. Vinden spelar med fasaden som instrument. Koltrasten sjunger bland träden. Himlen är sommarblå med små vita moln som långsamt seglar fram. En mås flyger över en tom boulebana. För en gångs skull är det bara jag i parken. Ingen mer syns till. Men det är bara några ögonblick som parken är bara min.

Så bryts tystnaden. Två bilar svänger in framför huset. Två Mercedes. En öppen sportbil och en SUV. De stannar vid utescenen. Två par kliver ut. Två män och två kvinnor. Bildörrarna fortsätter stå öppna – besöket är inte långvarigt. En av männen visar med händerna och gestikulerar. Pekar högt mot himlen.

Där och där!

Kvinnorna nickar och frågar. Armarna måttar mot trädtopparna. Är det den nye byggherren som visar sina planer för sommarens gäster? Som stolt berättar om sitt nya byggprojekt? Tio våningar. Husen ska bli höga. Ritningarna och planerna är redan klara. Det är egentligen bara några små detaljer som saknas.

Inom en inte alltför lång framtid kommer grävskoporna att starta förverkligandet av de högt flygande planerna. Husen kommer att klättra mot horisonten. Bilda en siluett mot himlen och för alltid begrava Folkparkens drömmar. Det är en ny tid som kommer. Den glider in med Mercedes och dyra vanor. Den andas pengar och makt.

Så sätter de båda paren sig återigen i bilarna och rullar i väg. På några minuter är de borta.

Vad vill politikerna?

Jag sitter ensam kvar med min dödsruna för jag inser i samma ögonblick att det är en sådan jag skrivit.

Men samtidigt finns frågorna där, som jag inte kan undkomma. Att byggherren vill bygga – det förstår jag. Att det behövs bostäder – det förstår jag också. Att en del politiker inte bryr sig om denna plats – det förstår jag också. Att det kostar pengar att köpa och renovera danspalatset – det förstår jag (även om summan säkert kan diskuteras).

Varför vill inte politikerna i Halmstad ge sitt stöd till den folkliga kulturen?

Men frågan som kvarstår är riktad till den beslutande församlingen.

Varför vill inte politikerna i Halmstad ge sitt stöd till den folkliga kulturen? Till kulturen där människor själva är med och skapar. Varför vill politikerna i Halmstad inte bevara sin historia och med hjälp av den bygga framtiden?

Tonerna klingar ut. Den sista versen kanske blir en sorgesång. Beslutet om Folkparkens framtid är ännu inte taget. Dörrarna är stängda men nycklarna inte kastade.

Monika Häägg