Cancer. Döden. Sorg.
Jobbiga ämnen att ta upp, men något man måste göra, anser Patrick Ekwall.
– Det handlar inte om hur man pratar om det, utan att man pratar om det. Det är det som är det viktiga.
Under en nyårsresa 2019/20 upptäckte Patricks fru Hannah en knöl i bröstet. 14 månader senare var hon död. Om denna kamp, med behandlingar, hopp och besvikelser, liksom sorgearbetet efteråt, handlar Ekwalls bok ”En dag dog Hannah – alla andra dagar levde hon”. Under hela sjukdomsförloppet var paret väldigt transparenta med allt de gick igenom.
– Det var mest att vi bestämde oss för att vi skulle vara öppna gentemot dem som följde oss; kompisar och vänner. Så att vi skulle slippa tissel och tassel, som kan bli när någon är sjuk. Det var egentligen inget svårt beslut alls. Det som däremot blev effekten, som vi inte alls hade räknat med, det var att så otroligt många människor hörde av sig – och fortfarande gör. De tackade för hjälpen och för att vi gjorde det här. Det är det starkaste skälet till att jag gör det här, och gjorde dokumentären.
Inspiration från Rio Ferdinand
Tv-dokumentären ”Livet efter dig” gjorde han ihop med TV4, efter att ha blivit inspirerad av fotbollsspelaren Rio Ferdinand, som också förlorat sin fru på samma sätt.
– Det här hjälpte mig jättemycket att komma tillbaka i matchen efter det traumat man befann sig i. Då tänkte jag att ”det skulle jag också vilja göra”, eftersom jag kan det här. Hade jag varit musiker så hade jag gjort en låt, hade jag varit konstnär hade jag målat en tavla. Men nu visste jag att tv skulle jag kunna göra, skriva skulle jag kunna göra. Sen växte det fram efterhand.
Under skrivprocessen med boken har han återigen behövt ta sig igenom alla tankar som fanns i huvudet under den jobbiga tiden. Och det har varit nyttigt, tycker han.
– Det var bara fint. När man är mitt uppe i traumat handlar det bara om att ta sig vidare. Först minut för minut, sedan timme för timme och så dag för dag. Du glömmer bort en massa saker, så var det för mig. Så när jag började gå tillbaka i sociala medier och sms, då kände jag bara att det var en fin känsla i kroppen, att få ta del av det igen. Även om det var tråkiga minnen så var det fint att få minnena tillbaka. Det är lite som när man rensar i en byrålåda och hittar ett gammalt fotoalbum. Då fastnar du där och så blir det inte så mycket rensat. Lite så var det. Det flöt upp en massa saker som jag glömt bort, och det kändes bra. Så att skriva boken kändes fint.
– Sen är det några otroligt starka och jobbiga kapitel som så klart inte var jättelätta att skriva om.
Vilka då, till exempel?
– Sms-konversationerna som vi hade de sista dagarna. Just de sista dagarna var jobbiga att skriva om. Men det gick.
Kritik mot vården och Cancerfonden
I boken finns det mycket känslor av hopp och sorg, men också en del kritik. Vissa delar av vården blev inte som man hade hoppats, som när Hannah blev sämre och det först inte verkade tas på allvar.
– Jag vill ändå säga att i stort är vi jättenöjda med sjukvården. Däremot blev det en situation när vi kände att någonting var fel men de sa att det inte var det. Sedan hade det inte spelat någon roll i slutändan, men när man är så pass sjuk och mår så pass dåligt, då vill man ha förtroende. Sedan är det jättekonstigt att S:t Görans sjukhus på Kungsholmen inte kan läsa samma journaler som på Nya Karolinska i Solna, när det bara är några kilometer emellan. Det tycker jag är jättekonstigt.
Tiden efter Hannas bortgång hade Patrick och familjen kontakt med olika organisationer som de gjorde samarbeten med. Patricks äldsta dotter Wilma startade på eget initiativ en insamling åt Cancerfonden, som drog in mycket pengar. Men där är Patrick kritisk till responsen, liksom en del annat.
– Sen, med Cancerfonden är det fortfarande för jävligt. Ett 21-årigt barn, ung vuxen, samlar in över 1,3 miljoner kronor på egen hand och de kan inte ens lyfta telefonjäveln och säga tack. Det har de inte gjort ännu, och det är förjävligt. Då blir den här riktigt stora välgörenhetsorganisationen som en fabrik. Jag är inte säker på att jag litar på dem, om jag ska vara helt ärlig. Det blir bara nån slags väldigt snyggt skyltfönster utåt, men jag vet inte hur mycket hjärta det är där i grunden, som man helst skulle vilja ha.
Engagemang för Bröstcancerförbundet
I stället har Patrick valt att engagera sig för det mindre Bröstcancerförbundet och blivit deras ambassadör.
– Det är därför jag gillar dem så himla mycket, för de är mycket mindre. De är dessutom grundarna till Rosa bandet, originalet. De är genuina, lätta att ha att göra med. De är ingen fabrik. De är hands on och ger mig fria tyglar. De är engagerade för den cancerform som är den, tyvärr, i särklass vanligaste. Det är en kvinna varje timme, året runt, som diagnosticeras med bröstcancer i Sverige.
I samarbete med BCF har Patrick startat Rosa matchen, där lag i olika sporter kör en specialmatch där de spelar i rosa tröjor, som sedan auktioneras ut.
– Jag ville involvera idrotten i hjälpen, för den kan jag. Det är Sveriges största rörelse, och många där har också blivit drabbade. Nu ska vi spela en Rosa matchen nästa vecka mellan AIK och Södertälje i Hockeyallsvenskan. AIK ska spela i rosa tröjor – det känns fantastiskt att vi har kommit så långt.
I och med öppenheten under sjukdomen, engagemanget i förbundet och nu med boken så har det blivit att många hör av sig till Patrick, och så har det varit ända sedan allt tog sin början. Kontakten med andra drabbade är viktig.
– Hannah hade jättejättemånga kvinnor som hörde av sig till henne, som ville prata. De träffades och pratade, eller skrev via sociala medier. ”Bröstsystrar”, som det kallas. Det var jättefint. Det uppskattade hon, och gav henne hur mycket som helst.
Detta bygger han vidare på i dag och vill försöka hjälpa till så mycket det går. Men någon expert vill han inte kalla sig, även om han har lärt sig mycket de senaste åren.
– Jag visste ju inte så mycket om bröstcancer innan – jag trodde bara att det fanns en sort. Men det har jag lärt mig, att det finns 200 sorters olika. Alla människor är bra på att anpassa sig till den verklighet de befinner sig i, oavsett om den är mörk eller ljus. Då har jag lärt mig att leva med det. Men det är också viktigt för mig att betona – jag är inte läkare, psykolog eller expert. När folk frågar mig, vilket de ofta gör, ”hur tycker du att jag ska göra och tänka?”… Det är svårt för mig att säga att jag har ett facit, för det har jag inte. Alla människor är olika, tänker olika, känner olika, agerar olika. Däremot kan jag säga att ”så här har jag gjort”, och så kanske jag har lite småtips.
Det är många, för honom helt okända personer, som hör av sig. Patrick håller upp sin telefon:
– Du ser, det smattrar till hela tiden. Bara under tiden som vi har pratat här har det kommit tre-fyra meddelande.
Besöker Halmstads teater 9 november
Att prata om ämnet är viktigt, och det ska han göra på Hallandspostens evenemang En kväll för boken den 9 november på Halmstads teater. Sammanhanget må var nytt för honom, men det är inte staden.
– Jag har varit ganska mycket i Halmstad i jobbet. Inte minst på den tiden Halmstads Bollklubb var bra… Haha, ursäkta. Men de är väl fortfarande helt okej. Jag har varit där en del på sommaren när jag hade hus i Båstad, för det är ganska nära. Jag är god vän med ”Texas” Johansson, och nu på senare tid även Glenn Silverholt. Jag gillar Halmstad, men jag är kanske mer ett fan av staden sommartid. Jag är också väldigt stor Per Gessle och Gyllene Tider-fan. Jag har varit på deras konserter väldigt mycket. Så på så vis känner jag mycket för Halmstad.
Under En kväll för boken ska Patrick Ekwall dela scen med Jens Lapidus, Emma Hamberg, Marie Olsson Nylander och Klas Östergren.
– Nu blir det nånting nytt. Det ska bli otroligt kul. Det verkar vara stort intresse. Sedan fattar jag att jag bara är en fluga på väggen när de stora författarstjärnorna glider fram, men det ska bli väldigt roligt. Jag har nog mycket att lära.
Fakta: Patrick Ekwall
Ålder: 57 år.
Bor: Bromma.
Familj: ”Jag är ju änkling, men jag vägrar att säga det, för det låter så jävla vidrigt. Men jag är ju pappa med två barn. Tindra, nio år, och Wilma, 23 år.”
Gör: ”Sportjournalist, skriver krönikor om fotboll och handboll, gör podcasten Pådden med Mats Olsson sedan tio år tillbaka. Jag designar skor och driver eget klädmärke, Difficult by P, jag skriver böcker. Föreläser, är moderator och konferencier. Är ambassadör för Bröstcancerförbundet. Är med i en hel del tv-program, som ”Muren” och nu ”Mullvaden”.”
Favoritlåt med Gyllene Tider eller Per Gessle: ”Det blir två favoritlåtar, för det är ju två olika artister känns det som. Med Gyllene tider är det ”Flickan i en Cole Porter-sång” och med Per Gessle solo är det en låt som heter ”På väg”.”
Aktuell: Kommer till En kväll för boken på Halmstads teater den 9 november, ihop med Jens Lapidus, Emma Hamberg, Marie Olsson Nylander och Klas Östergren.
LÄS MER:Från husdrömmar till snabba cash – här är författarna på En kväll för boken
