Jag såg paketen så tydligt framför mig. Pappret runtom i en slags guldåtergivning men snarare gult. Den där riktiga metallystern, svår att få till bättre. Det dekorativa bandet – rött och brett. Nyansen som tagen från juldekorationerna på Oxford Street.
De såg ut att vara av den sort man inte behöver lossa pappret på. När rosetten glidit isär efter ett lätt drag i den ena änden vore det bara att lyfta på locket för att se det överraskande innehållet.
Den här bilden framträdde i sömnen. Jag vaknade, med hjärtat dunkandes hårt, efter vad som kändes som flera timmar med fokus på gåvorna i guld. I drömmen stod två sådana där oförargliga paket på köksbordet i lägenheten i Stockholm. Konstigt nog hoppade de lite, som om de innehöll något levande eller vore direkt tagna ur Harry Potter.
Vårt kök var helt rent. Som en visningslägenhet, men med våra saker. Silvrig Moccamaster i fönstret och högblank Kitchen Aid på den vita köksbänken, kronor på verket i en perfektion som frambringats inte helt utan möda.
Det skulle passa om ett ljud kom från lådorna, bjällrande kanske. Men det var tyst. Kanske singlade det ibland, fortfarande ljudlöst, små gnistor av eldflugor runt om. Fast det kan vara en efterhandskonstruktion i hopp om att finna magi i det där tysta. Jag har nämligen ägnat denna dröm åtskilliga tankar – i just efterhand.
Drömmen har följt mig och jag har drömt igen. Jag har tänkt mig trött och försökt få tanken att förmå mig att ta sekvensen vidare. Till nästa klipp. Scenariot som ett slitet vhs-band, som nötts på minuterna jag just vill se. Kommer inte längre, inte ens om jag först spolar tillbaka en bit.
Plötsligt kändes det som de beskriver att det känns när man ska dö. Men vad vet vi egentligen om det? Ett ljus i en tunnel.
Tänk vad lite av allt man varit med om, som man faktiskt minns. Tänk vad tanken kan vrida och förvilla. Drömmen fick mina minnen att flimra som fragment, trots allt, i just en tunnel. Stänger ögonlocken och trycker lätt på ögongloberna, blir som att titta länge på myrornas krig. Kom inte vidare.
Men så fattade jag. Sommarens halsont var helt utan fluss. Jag behövde ingen doktor för den diagnosen. Men jag behövde tid för att fatta att tryck mot bröstet blir en fet klump i halsen om det går för långt. Om man struntar i signalerna, bara maler på. Gömmer sig bakom sin egen lugnande röst, “det blir nog bra”. Eller litar på de andras handklapp, ”du har det så bra”.
Sömnens hjärtklappning i kombination med klumpen fick mig så småningom att nyktra till efter en sommar av långa nätter där solen alltid gick upp för tidigt. Insikten kom som en stor betongblockad och stannade mig i ruset. Rädslan som en skir slöja över det hårda, ett faktum länge för stort för att mäkta med.
Gåvoboxarna hoppar inte längre där på det svarta klaffbordet från Kungens kurva.
Den ena var till mig, den andra till ”Killen”. Lådorna ur drömmen kommer visa sig innehålla samma sak, men i olika varianter.
Vår respektive framtid.
Det var inte lätt att ta min box under armen, över tröskeln. Jag har dragit i sidenbandet, gläntat på locket. Tycker jag egentligen om överraskningar? Det kommer en dag då jag lyfter av det helt. Kanske sakta, kanske med iver.
Kanske har han redan öppnat sin.
Jag hoppas innehållet lika gott för honom som jag önskar det för mig.
