Det finns en historia om en skara män som synts försöka fånga en mångarmad bläckfisk med en vanlig kökskastrull.
Det är en skröna från förr, så hur mycket som är sant om det som utspelade sig där vid Medelhavets rand är oklart.
Jag ser dock framför mig hur de halkar runt bland stenar under solens tunga tak. De tjoar och har sig – tänk att få egenfångad bläckfisk till kvällen när stickande värme ersatts av mörker och syrsor.
Men den stackars bläckfisken, tänker ni. Och det tänker jag med. Enligt historien så lät denna sig dock inte fångas på något sätt och vis. Allra minst av en kastrull. I stället vek den av och sög väl fast sina långa armar på undersidan av några stenar och så var det med det.
Jag har läst, sett och hört att bläckfiskar är smarta och nyfikna (med alla dessa verb vill jag understryka att det sannolikt också är så) och kom att tänka på dem när jag läste att en bläckfiskfarm kanske skulle anläggas vid Kanarieöarna. Som odlad lax, fast bläckfisk. Men stackars bläckfisk, tänker ni kanske? Och det tänker jag med.
Bläckfiskar har alltid fascinerat mig och i Sveriges Radio hörde jag i programmet ”Obs” för något år sedan en spännande essä, som också den tar avstamp i en plats vid Medelhavet. ”Bläckfisken tycks ha något viktigt att berätta”, skriver Kristoffer Leandoer under rubriken ”Bläckfisken visar gränserna för vår medkänsla”. I den poetiska texten blottläggs spännande fakta: ”Bara en tredjedel av dess nervceller sitter i hjärnan, resten är fördelade över hela kroppen. Bläckfisken ser, känner och tänker alltså med hela sin kropp. Den är decentraliserad, dess jag finns överallt.”
Bläckfisken har många tentakler ute, en spretig form och nervceller överallt, men är hel på något sätt. En tanke som slår mig är mänsklighetens många gånger uppdelade tillvaro – där kropp och själ är åtskilda enheter trots att de inte går att separera. Jag funderar på vad det innebär för oss. Bläckfiskar tänker nog inte så – vad jag vet – så man kan också låta dem inspirera oss till att känna efter mer.
Jag har också för mig att bläckfiskar har flera hjärtan, så jag googlar på det: ”Hur många hjärtan har en bläckfisk?” Tydligen så har de tre. Det är två fler än vi. Men om vi vill kan vi välja att låta vårt enda hjärta vara stort.
Det finns med andra ord en del att fiska upp och fundera över. Här följer dock ett snabbt klipp till en annan berättelse från havens djup:
För många år sedan var vi vid en brygga i ett mindre hamninlopp i Bohuslän. Brygghänget var avslappnat och kreditkortet som använts till att köpa glass hade lojt släppts ner i skjortans bröstficka. Där låg det inte så tryggt när man ska kika på allt spännande som finns i vattnet …
Det fanns stora krabbor (sådana man brukar köpa i affären). Och kreditkortet, ja det slank ner i vattnet – och placerade sig rakt ner i klon på en av dem! Det är helt sant och ingen skröna. Vad lära? Att inte ha ett kreditkort i skjortfickan? Att se upp så att ingen krabba cashar in det? Att det osannolika faktiskt kan hända – att krabban gör just det? Jag har sett det hända.
LÄS MER:En påse mjöl och ingredienser till en gammal(dags) dröm
LÄS MER:När allting väcks till liv igen
