Lång process när Maken själv får välja…

Oss emellan är jag jämngammal med ”Hylands hörna” på tv. Jag minns alltså när man bara hade två tv-kanaler att välja mellan.

ANNONS
|

Ja, om jag anstränger mig kan jag nog faktiskt komma ihåg när vi bara hade en. Tvåan kom 1969, och jag tycker mig ha en suddig minnesbild av denna tilldragelse, ungefär lika stor som månlandningen samma år.

Numera blir det mest nyheter jag ser på tablå-tv. Till annat, som filmer och serier, finns det ju streamingtjänster där alternativen är nästan oändligt många. På gott och på ont. Alla dessa val – de tar tiiid! När Maken och jag har slagit oss ner med katten Isa-Tussi i tv-hörnan, alltför flitigt använd under denna pandemi-isolering, kan det låta så här:

ANNONS

Maken: Ska vi titta på något?

Jag: Visst.

Maken: Vad då?

Jag: Vad som helst. Välj du!

Jag, under den närmaste halvtimmen:

– Nä, den verkar tråkig.

– Nä, den verkar fånig.

– Nä, jag är trött på presidentfilmer.

– Nä, jag är trött på de där Skarsgårdarna.

– Nä, jag gillar inte Jim Carrey.

– Nä, du vet att jag avskyr fantasy!

– Nä, kan vi inte se något med Colin Firth?

Maken letar fram något med Colin Firth.

Jag: Nä, den har vi sett.

Maken: Nä.

Jag: Jo.

Maken ger upp och letar upp en fransk film.

Jag: Nej, inget franskt! Jag stickar och vill inte sitta och läsa textremsor.

Och så vidare och så vidare i det oändliga. Man hade hunnit se en hel Hylands hörna under tiden som vi väljer. Så småningom kommer vi i alla fall uttråkade överens om en slumpmässig kriminalhistoria.

Under tiden ligger Isa-Tussi i fåtöljen precis nedanför tv:n. Hon reagerar inte för skottlossning, gräl, biljakter och hög musik på tv. Hon sover gott tills en liten hund börjar skälla någonstans i bakgrunden i programmet. Då lystrar hon direkt, viker öronen bakåt och gör sig beredd att fly för sitt liv. Jag är lite likadan. Jag kan se filmer med knivmord, obduktioner, tortyrscener och mordbränder utan att blinka, men när kameran har fångat en råtta i en nedlagd-fabrik-miljö, ack så vanlig i deckare, så måste jag titta bort och be Maken säga till när den är borta.

ANNONS

Inte för att jag uppskattar blod och obduktioner heller. Inte alls. Det är ofta onödigt många närgångna detaljer i deckare, tycker jag. Ju mer detaljerat och blodigt desto sämre, om jag får tillåta mig en grov generalisering. Bättre att låta rollkaraktären visa med sitt ansiktsuttryck att hen ser något hemskt än att vi själva ska behöva se det.

Men bry er inte om vad jag tycker, jag är ju bara en gammal stofil jämngammal med ”Hylands hörna”. Tv-programmet alltså, som började 1962. ”Hylands hörna” som radioprogram startade redan 1961, och så gammal är jag då rakt inte.

ANNONS