Julafton i dag.Så här var det hemma hos mig för någon dag sedan:
Skinkan puttrar, Mozartkulorna trillas och granen tindrar.
Hahahahaha!
I riktiga livet hattifnattade jag omkring någonstans på Fyndmagasinet och Willys. Samtidigt.
Mannen och 16-åringen var sjuka och ynkliga. Vi pratar man-flu av högsta graden. De låg utsträckta i varsin soffa och tittade på mystiska serier på Netflix. Det var synd om dem. Tyckte de själva.
Stilla natt ekar i mitt huvud med egen text:
”Hostiga natt, svettiga natt,
Allt är kaos, ingen paus,
Stängningstimman för affären snart slår,
Barnen utan juleklappar står,
Och hemma är männen förkyyy-yylda,
Hos oss är en virushärd född.”
Varje jul är det likadant:
1. Någon blir sjuk.
2. Det blir mycket jobb.
3. Pelle fyller år.
Ok, att ha en son som fyller år fyra dagar före julafton borde man kanske inte glömma bort varje år, och det gör jag inte. Men jag förtränger att det ska fixas födelsedagspresenter och kalas DEN 20 DECEMBER.
Och eftersom alla psykologer är eniga om att man ger sitt decemberbarn olösliga trauman om man ger presenter inslagna i julpapper måste jag dessutom inhandla vanligt presentpapper. (Skojar bara. Pelle har fått presenter i julpapper i tio år. Jag lägger undan pengar till hans terapi istället – det är enklare.)
Så nu sitter jag här vid köksbordet med en kopp kaffe och ett glas dubbel treo. Männens åkomma har bestämt sig för att vara genusneutral och satt sig på mig.
Det är dimmigt ute. De är stökigt inne.
Men nu kommer julens stora budskap. För vet ni? I år spelar inget av detta någon som helst roll. Jag kan gnöla och muttra, men bara på ytan.
Jag ska för första gången fira jul utan min mamma och det är tungt och sorgligt. Men det jag har lärt mig av hennes oväntade död är samma läxa som alla människor lär sig när de drabbas av en förlust av någon när och kär.
Insikten kommer inte att vara hela livet, det vet jag. Men i år vet jag:
Allt är till låns. Allt kan ändras på ett andetag och ingen kan tas för given. Varje dag du har dem du älskar runt dig är en gåva. Inget annat är viktigt. (Inte ens att Netflix fungerar även om det är lite viktigt.)
Så nu när den här krönikan är färdigskriven tänker jag klunka i mig min treo och gå och lägga mig bredvid den sovande Pelle en stund. Snusa på hans nacke och ropa upp hundarna i sängen. Resten ordnar sig.
Så till er alla som brukar läsa mina texter, från hela mitt hjärta: God Jul och Gott Nytt År.
