Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Krönika: En resa tillbaka med bragdstämpel

Jag är övertygad om att Stig Nilsson log där uppe i sin himmel. HBK har hittat hem igen.

För drygt ett år sedan, den 23 oktober 2011, lämnade jag Hällevik på Listerlandet efter Halmstads BK:s sista match för säsongen mot Mjällby.

Då var Strandvallen en allsvensk arena.

Men HBK var inte längre ett allsvenskt lag.

I lördags, den 17 november 2012, lämnade jag Sundsvall efter HBK:s sista match för säsongen, kvalet mot Gif Sundsvall.

Då var inte längre Norrporten en allsvensk arena.

Men Halmstads BK var ett allsvenskt lag igen.

Efter bara ett år.

Precis som 1973, 1988 och 1992.

Det är en resa tillbaka och en förvandling med både sportslig och ekonomisk bragdstämpel.

Från ruinens brant och ett lag i spanska spillror för bara ett år sedan till att återgå till HBK-modellen uppdaterad till 2012 med fler spelare från närområdet, kryddat med isländsk gejserkraft och talanger bakom som tidigare vunnit U21-SM och i år vann junior-SM för 19-åringar.

Så jag är övertygad om att den legendariske HBK-ledaren Stig Nilsson log där uppe i sin himmel. HBK har hittat hem till sina rötter igen.

Reaktionerna från Fotbollssverige lät heller inte vänta på sig. Nutidens telegram, SMS-en, strömmade in i en strid ström med gratulationer från både förbundskaptenen Erik Hamrén, mästarlaget Elfsborg och de flesta andra allsvenska lagen, Fredrik Ljungberg och en rad andra före detta HBK-are. Och därtill från kommunens Carl-Fredrik Graf och Fredrik Geijer.

Men så är det bara Gais 2005 och Brommapojkarna 2006 och 2008 som sedan kvalets införande 2000 – för övrigt HBK:s senaste SM-guld – som superettanlag på 13 kval har lyckats ta sig till allsvenskan.

– Jag har fått över 100 SMS – det har jag aldrig varit i närheten av tidigare, berättade fotbollsansvarige Mikael Kaller på den improviserade segerfesten på Scandic CH i Gävle efteråt.

Till entrecoten med potatisgratäng och chokladkakan med pistageglass hyllade han sedan lite extra Michael Svensson, Kristoffer Fagercrantz, materialarna Sven Strömblad – som för första gången i sitt 65-åriga liv hade rakat av sig mustaschen – och Micke Hallengren och naturligtvis, tränaren Jens Gustafsson.

”Mannen, mästaren, arkitekten och konstnären” som Kaller kallade honom.

För bland många som ska hyllas – sjukgymnasten Simon Bakkioui icke att förglömma som har hållit truppen näst intill skadefri – är den 34-årige skåningen den som har störst del i förvandlingen.

Jens tog över sommaren 2011 efter det spanska haveriet men uppgiften att rädda kvar HBK i allsvenskan var mission impossible, omöjligt uppdrag.

I stället började Gustafsson redan då bygga inför 2012. Han ratade alla som inte hade HBK som förstaalternativ och plockade med fingertoppskänsla in nyförvärv med rätt karaktär, vinnarskallar som satte Laget före jaget.

Och han var klok nog att redan från början ta in idrottspsykologen Mikael Lörnstam – HBK:s hemliga vapen fram till i lördags som då hyllades av alla.

Träningsläger på varmare breddgrader kunde alla glömma. I stället blev det överlevnadsläger i svinkylan i Karlsborg där truppen, med många nya spelare, härdades och svetsades samman.

Eller som veteranen Michael Svensson uttryckte det:

– Jens lade ribban högt vad som gällde redan i januari och sedan har vi jobbat efter den kravbilden. Det skapade stenhård konkurrens, men samtidigt en unik lagsammanhållning. Det har smält på varje träning där man hatat varandra, men sedan är man kompisar direkt efteråt igen. Jag minns när ”Fagge” (Kristoffer Fagercrantz) kom till oss från Kalmar och han sa: ”Fy fan vilket tempo! Här får man ju sätta på sig benskydden igen” Och då kom han ju ändå från allsvenskan.

– Ja, här vill man vara killen som hjälper den killen som står bredvid, intygade Richard Magyar.

I fredags lämnade HBK Örjans vall som ett Superettanlag. I går, när bussen framåt kvällen rullade in och mottogs av lyckliga supportrar, var HBK återigen en allsvensk klubb.

Det var viktigt för hela staden som i dessa kristider behöver ljus i mörkret. Och det var oerhört viktigt för klubben som efter det ekonomiska stålbadet kan skönja ljuset i tunneln.

För nästa år känns det som att det blir lättare att klara sig kvar i allsvenskan än att gå upp från Superettan.

Det firades i dagarna två. Men i dag börjar bygget av ett allsvenskt lag 2013 och alla vet att steget är stort, att kraven är högre.

Ordföranden Göran Johansson hade dagen till ära flugit hem från sin Spanien-vistelse, men även om han återvände dagen därpå lär telefonen gå varm de kommande veckorna.

Då gäller det i första hand att behålla truppen, att köpa loss eller återigen låna Kristoffer Fagercrantz från Kalmar, ersätta Kalle Johnsson (med Stojan Lukic?) och värva in mer spetskompetens i varje lagdel. Men också att bygga vidare på talangerna underifrån.

Till slut måste jag också nämna hjältarna i Bollklubben Support som satte sig i minibussar från Halmstad klockan 02.00 natten till lördag och ett dygn senare var hemma igen. Då hade de firat värdigt ihop med spelarna, men följt uppmaningen att inte storma planen, något som besparade HBK tiotusentals kronor.

För när spelarna i dagens fotboll kommer och går är det de riktiga supportrarna som består.