I den autentiska berättelsen i slutet av 2000-talet går att skönja en tematik: författaren röjer i sin fars dödsbo. Åsa Linderborg, Nils Claesson, Erik Wijk…
Denna de svarta sopsäckarnas och skurpulvrets genre har uppenbarligen internationella förgreningar.
I slutet av norrmannen Karl Ove Knausgårds ”Min kamp” ägnas 150 sidor åt att skura trapporna i en alkoholiserad och avliden fars föräldrahem. Och om det låter som en parodi på en oproportionerlig marxistisk socialrealism så kan inget vara felaktigare. Dessa 150 sidor är det mest hypnotiska stycke skönlitteratur man för dagen kan utsätta sig för.
”Min kamp”, som autofiktivt avhandlar Karl Ove Knausgårds liv, består i sin helhet av sex fristående volymer. Första delen har nu kommit på svenska, en andra del kommer nästa år.
I författarens hemland har ”Min kamp” rönt enorm uppmärksamhet. Återstår att se om detsamma sker i Sverige. Av två skäl: I Norge är Knausgård en prisbelönt författare och medialt känd och att då avisera ett romanprojekt där man tvättar sin byk offentligt skapar ett intresse som rimligen lockar dem som borde ha stannat framför ”Big brother”.
I Sverige finns dessutom en tradition att skriva skönlitteratur som är framsprungen lika mycket ur skrivmaskinen som ur lögndetektorn: August Strindberg, Lars Norén, Maja Lundgren, Ulf Lundell, P O Enquist… Det finns fog att tro att vi i Sverige har en rutin som förtar sensationen med ”Min kamp”.
Med detta sagt är det hög tid att offentligt erkänna varför jag tycker trappstädning är så fascinerande.
I bokens essäliknade upptakt reflekteras obehagligt närgånget över vår rädsla för döda i allmänhet och dödsögonblicket i synnerhet. Likt ett förstrött ackord lagt med handflatan på flygeln brummar sedan döden – döden, det vill säga livet! – igenom hela boken.
Vare sig Knausgård talar om ungdomsfyllor, att starta ett rockband eller att flanera i Stockholm som småbarnspappa så är dessa stiliserade vardagsbanaliteter en föraning om ett ögonblick före döden. Varje sekund är av högsta vikt, vareviga småsak ett tecken, varje minne en känsla.
Vi vet naturligtvis att Knausgårds far kommer att dö knall och fall, det har planterats i vårt medvetande genom ett förfrämligande av fadern, men just det fatala ögonblicket, orsaken till faderns död, får vi inte vara med om – så likt en rökande portvaktsfru med blomkålsöron är vi enrollerade i en trappstädning.
Mina inledande farhågor kommer av sig. Man slukar ”Min kamp” utan att ha en blekaste aning om författarens bakgrund. Och vad det gäller de ovan nämnda skönlitterära sanningsivrarna i den inhemska ankdammen så besitter Knausgård ett originellt drag: han är uppriktig utan att för den skull spela galen.
En eventuell frågeställning om ”Min kamp” är biografi, roman eller OS-guld i fotografiskt minne är lika fruktbar som att ifrågasätta varför dialogen i 400 sidor består av kallprat.
”Min kamp” skall inte stå på hyllan med politik, utan placeras mellan Mircea Cartarescu och Joseph O’Neill.
Fotnot. Karl Ove Knausgård är en av författargästerna vid En kväll för boken på Varbergs teater 17/11 och Kårhuset i Halmstad 18/11. De övriga är Aino Trosell, Bengt Ohlsson, Agneta Klingspor och Maria Sveland.
