Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Helvetesvandring som imponerar

Sandra Gustafsson debuterade 2006 med den självbiografiska uppväxtskildringen ”Maskrosungen”. Nu kommer hennes första skönlitterära bok, ”Svedd”, en psykologisk spänningsroman.

Den handlar om Helena som sitter inspärrad, oklart varför. En gång i veckan träffar hon en psykolog, som långsamt drar sanningen ur henne. Däremellan får vi möta Helena under olika skeden av livet: som barn, som ung, som vuxen – djupt förälskad i den gifte mannen David.

Tills hon möter honom har hon inte vågat eller kunnat lita på någon annan människa, men med David vågar hon ta del av livet och tillåta sig att älska. Ändå är det kärleken till honom som får henne att falla över kanten.

”Svedd” är mer en relationsroman än en spänningsdito. Visst använder författaren verktygen: att lager för lager blottlägga sanningen om vem Helena är och vad som fått henne inspärrad, att lägga ut ledtrådar och tvinga läsaren vidare, locka och lura. Men spänningen ligger på ett djupare plan och det som är verkligt intressant är skildringen av det liv som blev Helenas. Vi får det i skärvor, okronologiskt och brutalt, och trots att sanningen kan anas tidigt blir den ändå smärtsam att ta till sig.

Sandra Gustafssons språk är på en högre nivå än hos de flesta andra författare i genren. Det är poetiskt och precist, utan tillstymmelse till klyschor eller utslitna metaforer. Samtidigt är det, vid behov, rått och obarmhärtigt.

”Svedd” är en imponerande debut och en av de romaner som stannar kvar. Alla frågor får inte svar, alla lager blottläggs inte. Kanske är det därför den fortsätter skava även sedan den hamnat i bokhyllan.