Trädgårdsarbetaren jubilerar. ”Jag gör det tunga jobbet”, säger Åke Eriksson om arbetsfördelningen i stans finaste trädgård där Napoleon brukar stå på vakt och speja ut över Lagan.
Trädgårdsarbetaren jubilerar. ”Jag gör det tunga jobbet”, säger Åke Eriksson om arbetsfördelningen i stans finaste trädgård där Napoleon brukar stå på vakt och speja ut över Lagan.

Yrkesvalet har gått i arv

I dag fyller Napoleons pappa 80. Men kejsaren själv får inte vara med och fira. Han har ådragit sig en spricka i ryggen och sitter inburad i källaren i väntan på sin årliga översyn.

ANNONS
|

Galjonsfiguren som står på post i paradträdgården vid Adams gränd har under årens lopp blivit upphov till många frågor och spekulationer. Hur gammal är den och varifrån kommer den? En skylt på grinden berättar historien.

– Enligt tidiga teorier skulle galjonsfiguren ha suttit på ett franskt örlogsfartyg som förliste under 1870 års krig mellan Tyskland och Frankrike. Men senare efterforskningar talar för att den burits av ett norskt fartyg med namnet Napoleon som förlist utanför Laholmsbukten, berättar Åke Eriksson.

Det är Åke som är dagens födelsedagsbarn och som genom arv från pappa Carl fått Napoleon i sin vård. För 25 extra riksdaler följde den vackert snidade träfiguren med när Carl Eriksson köpte fastigheten vid Adams gränd. Bagaren och rådmannen Olsson hade förvärvat den av fiskaren Kalle Bläsig som hade hittat den ilandfluten i Skummeslövsstrand.

ANNONS

Plikten att föra arvet vidare vilar tungt på Åke Erikssons axlar. Varje vår ska nya torrsprickor lagas, den gamla färgen slipas ner och ersättas med ny. Traditionen bjuder att Napoleon ska ha kommit ut från vintervilan till den 1 maj när den erikssonska trädgården står vårrustad.

Hur länge han stått på post och spanat över Lagans vatten är det ingen som vet. Tidigaste dateringen är från 1880 då fyraårige Carl Eriksson kom hemspringande till sin mor och med andan i halsen berättade att det ”sitter en rälig gubbe i trädgården”. Föga anade väl den lille pojken att han i sinom tid skulle bli herre över både trädgården och den franske kejsarens avbild.

Snön har bäddat in den magnifika sluttningsträdgården under ett vitt täcke. Men dagarna blir fort längre och fåglarnas sång förebådar att våren är på väg.

– Det är Maj-Lis som har de gröna fingrarna, berättar Åke och tillägger i nästa andetag:

– Jag får göra det tunga jobbet. Och klippa gräset.

Av leendet att döma har han inget emot det utan berättar stolt om hustruns ekologiska odling av potatis och grönsaker. I syrummet spirar redan plantorna som ska flyttas ut i växthuset och förse hushållet med dess råvaror.

ANNONS

– Det vore vackert med ett vattenfall ovanför dammen, säger Maj-Lis spontant.

Makens ansiktsuttryck antyder att frågan inte slutdiskuterad och vi lämnar det potentiellt brännbara ämnet för ett annat och hetare.

Det ska handla om brandkåren som i fyra generationer haft - och fortfarande har - en central roll i familjen Eriksson. Handskmakaren och fiskaren Carl skrevs in i stadens manskapsrullor 1909, Åke var vice brandchef när han pensionerades, Pär-Åke är kommunens nuvarande räddningschef och David har nyligen fått jobb som brandman i Stockholm. Här kan man verkligen tala om ett yrke som går i arv.

Det kan vara nog så riskfyllt men inte alltid på det sätt som folk inbillar sig.

Åke kolliderade med en dörr och bröt näsbenet när han höll lektion för pojkbrandkåren. Dörren hade fått fart av en brandmannakollega som skulle avhysa en objuden (och påstruken) inkräktare när denna störde lektionen i gamla brandstationen vid Hästtorget.

När larmet gick kastade sig brandmännen på sina cyklar och satte högsta fart mot brandstationen. Den våghalsiga framfarten på stadens gator slutade med att herrarna svingade ena benet över stången och avverkade slutspurten stående på ena pedalen för att låta velicopeden avverka de sista metrarna på egen hand utan ryttare.

ANNONS

En hög med tvåhjulingar intill pissoarens vägg vittnade om att brandkåren hade ryckt ut.

– En gång var hela styrkan samlad på kaféet i Stadsparken när brandchefen, Eric Fehne, fick telefon om att det brann, berättar Åke Eriksson.

Det blev trångt i dörrhålet när alla försökte komma ut på en gång. En brandman bestämde sig för att prova fönstervägen men med mindre lyckat resultat.

– Han fastnade med höfterna i karmen så vi var tvungna att trycka tillbaka honom.

En cyklande brandman krockade med en lastbil och ådrog sig svåra tandskador. En annan brandman sladdade av vägen med sin bil och ”parkerade” den snyggt i en villaträdgård men fann sig genast och liftade sista biten till brandstationen med en kollega. Det gick så fort att villaägaren, som hört braket, fick syn på bilen men ingen människa.

– Det brutna näsbenet är enda skadan som jag råkat ut för. Jag är tacksam för att ha varit frisk och har kunnat jobba sedan tolv års ålder, summerar Åke Eriksson.

ANNONS