Valet då kvinnorna fick höja sin röst

Kvinnorna fick rösta för första gången, medan de som försörjdes av fattigvården förlorade sin rösträtt (!). Och Hallandsposten saluförde åsikter om liberalernas förträfflighet, och nämnde knappast socialdemokraterna. Så gick det till när det var val i Halmstad för hundra år sedan.

ANNONS
|

Första världskriget hade skapat kaos i tidigare stabila europeiska länder. Kungadömen och militärer stod mot slutet av kriget inte högt i kurs. Nöden var stor och vanligt folks liv präglades av sorg, umbäranden och hunger. Den sociala oron hade 1917 spridit sig även till Sverige och Halmstad. Det gamla samhället verkade befinna sig i upplösning.

Kungamakten personifierad av Gustav V hade tillsammans med högerpartiet motarbetat införandet av allmän och lika rösträtt för män och kvinnor. Efter att ryska tsardömet hade störtats 1917 och även det tyska kejsardömet svajade, ändrade kungahuset och högern inställning. Det innebar att regeringen med den liberale statsministern Nils Edén i spetsen och i samverkan med socialdemokraterna 1918 kunde få en parlamentarisk majoritet för en reform som innebar allmän rösträtt för både män och kvinnor – och avskaffandet av den inkomstrelaterade rösträtten. Det första valet som genomfördes efter rösträttsreformen var ett kommunal- och landstingsval i mars 1919.

ANNONS

Här ska vi koncentrera oss på kommunalvalet, där det faktum att kvinnor skulle få rösta framhölls i flera ledarartiklar. Med rätten att rösta följde också, enligt Hallandsposten, en plikt att sätta sig in i de politiska frågorna, liksom i det tekniska förfarandet i hur det gick till då man röstade. Kvinnorna uppmanades att rösta själva och inte använda sig av ombud.

Ansvarig för att ordna kommunalvalet i Halmstad var magistraten som leddes av borgmästaren Georg Bissmark. Det fanns ingen gemensam valdag men valet skulle enligt ett övergripande beslut hållas under de sista två veckorna i mars. Efter rösträttsreformen bedömde magistraten att antalet röstande i Halmstad skulle öka kraftigt. För att undvika köer vid vallokalerna beslöts att dela upp valet på två dagar. Kommunfullmäktige skulle väljas den 21:e och 29:e mars. Valdagarna kom att vålla en del debatt. De inföll på arbetsdagar vilket försvårade för arbetarklassen att gå och rösta. En del önskade att den dåvarande helgdagen Marie Bebådelsedag skulle ha användas som valdag. Det kan inte uteslutas att kyrkan hade invändningar mot detta.

Några offentliga debatter mellan partierna nämns däremot inte i Hallandsposten. Det verkar som om mycket av valdebatten fördes via de lokala tidningarna.

Även röstlängdernas upprättande vållade protester. Hallandsposten granskade arbetet och fann att det var orimligt att hela 500 personer hade tappat sin rösträtt på grund av att de försörjdes genom fattigvård. Tanken i det nya valsystemet var att endast de som helt försörjdes av fattigvården skulle förlora sin rösträtt. Myndigheterna i Halmstad hade dock valt att vid röstlängdernas upprättande anmäla alla som uppbar någon form av fattigvårdsstöd, till exempel hyresbidrag. Konfronterad med detta faktum menade borgmästare Bissmark att fattigvården hade gjort fel.

ANNONS

I och med att listorna var uppgjorda kunde de dock inte ändras med mindre att en drabbad överklagade röstlängden för sin egen del och då uppvisade ett intyg från fattigvården som styrkte personens rätt att rösta. Det fanns med andra ord en del barnsjukdomar i systemet.

Hur gick valrörelsen till? De ordnades möten där olika kandidater höll ”föredrag” om sitt partis politik. Partierna öppnade egna valbyråer dit väljarna kunde vända sig för att få information och hjälp med valsedlar. Några offentliga debatter mellan partierna nämns däremot inte i Hallandsposten. Det verkar som om mycket av valdebatten fördes via de lokala tidningarna.

Hallandsposten var full av artiklar om de Frisinnades, det vill säga liberalernas förträfflighet. Enskilda kandidater fick presentera sin politik i olika nyhetsartiklar. Socialdemokraternas politik nämndes i stort sett inte alls. Deras möten refererades inte heller. Högerpartiets utspel refererades ibland på nyhetsplats men då alltid med sarkastiska kommentarer. Hallandsposten utgjorde inför valet helt enkelt ett propagandablad för de Frisinnade.

Det är rimligt att tänka att högertidningen Halland fungerade på motsvarande sätt. Socialdemokraterna hade emellertid inte någon stark tidning. För dem var samverkan med Arbetarkommunen ett sätt att nå ut till väljarna.

Högerpartiet med direktören Per Bengtsson som stark företrädare framhöll betydelsen av sparsamhet i det kommunala. Partiet uppmanade väljarna att inte lägga sin röst på socialdemokraterna, vilket de ansåg skulle öka spänningarna i samhället. De Frisinnade med advokaten Bernh. Jönsson som ledare talade för olika åtgärder för att göra Halmstad till en bättre stad. Inte minst betonade partiet vikten av att bygga fler bostäder bland annat genom enklare regler och samarbete med egnahemsrörelsen. De Frisinnade eftersträvade reformer av samhället men med bevarande av äganderätt och individens frihet. Socialdemokraterna, med Otto Brodin som främsta namn, hade som huvudmål att utrota fattigdomen och sade sig vilja gå längre i sociala reformer än de Frisinnade.

ANNONS

Man måste komma ihåg att människor vid den här tiden röstade efter klass. Politikens innehåll betydde sannolikt mindre än i dag.

Man måste komma ihåg att människor vid den här tiden röstade efter klass. Politikens innehåll betydde sannolikt mindre än i dag. Företagare och högre tjänstemän stödde i allmänhet Högerpartiet. De Frisinnade hämtade sina anhängare inom nykterhets- och frikyrkorörelsen samt bland tjänstemän på mellannivå. Socialdemokraternas väljare kom i hög utsträckning från den växande arbetarklassen.

Resultatet av kommunalvalet måste ha förvånat Hallandspostens läsare. Socialdemokraterna gick starkt framåt och fick 16 mandat, de Frisinnade backade lite till 10 mandat och Högerpartiet blev de stora förlorarna och slutade på 14 mandat. I propagandan utmålade sig alla tre partierna som segrare. Socialdemokraterna hade ju faktiskt ökat sitt röstetal och blivit det största partiet. De Frisinnade konstaterade att de varit med och störtat högern från makten och Högerpartiet såg det som en framgång att man med det nya valsystemet inte hade förlorat mer.

Inget av partierna hade dock fått egen majoritet i stadsfullmäktige. Detta var inte så viktigt i dåtidens kommunalpolitik där frågorna sällan definierades som ideologiska och det förekom ett omfattande samarbete över partigränserna. I januari 1920 tillträdde social- demokraten Otto Brodin som kommunfullmäktiges ordförande. I drätselkammaren kvarstod Per Bengtsson som ordförande under ytterligare en tid.

Sammanlagt fem kvinnor valdes in i stadsfullmäktige. Mest känd var socialdemokraten Anna Rex som skulle komma att ha många betydelsefulla uppdrag i kommunen och i Rädda Barnen. Hon verkade senare även som direktör för Nyhems Mekaniska Verkstad, ett företag som hon och maken hade startat. En annan av de invalda kvinnorna var den frisinnade Ida Lundberg som under en lång följd av år var småskolelärarinna på Brunnsåkersskolan. Hon satt också i folkskolenämnden. Anna Rex har beskrivit känslan inför det nya uppdraget. ”Vi kände oss ganska enkla vid det första stadsfullmäktigemötet och vi möttes inte med någon större entusiasm från den dåvarande ordföranden A L Apelstam.”

ANNONS

I Hallandsposten skojades om att kvinnorna med sitt ”vanliga pladder” skulle störa ordningen i stadsfullmäktige. Så blev det naturligtvis inte.

I Hallandsposten skojades om att kvinnorna med sitt ”vanliga pladder” skulle störa ordningen i stadsfullmäktige. Så blev det naturligtvis inte. De kvinnliga ledamöterna ska ha varit ganska tillbakadragna på de första mötena men med tiden engagerade de sig i olika frågor och utövade ett viktigt inflytande. De blev till symboler för den nyvunna rösträtten och pionjärer inom den lokala demokratin. Deras representation visade framåt mot det moderna samhälle som höll på att resa sig ur ruinerna av det första världskriget.

ANNONS