Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
Albin Hansson står till vänster och filear fisk och till höger står hans grabb Erik och sköter försäljningen – en ögonblicksbild från Halmstad i slutet av 1950-talet.

Två fina män som alltid ställde upp

Fisketorget vid Hamngatan, i slutet av 1950-talet: ”Nämen, där står ju farbror Albin och filear fisk och intill står hans grabb Erik och sköter försäljningen!”.


Farbror Albin, det var fiskaren Albin Hansson, som bodde i hörnet av Klyvaregatan och Fiskaregatan. Han var granne med min morfar, som bodde på Söder 33, Propellergatan. Albin Hansson var en man av den gamla stammen: rättfram, ärlig och en som kunde säga ifrån så det hördes när något var fel. Han tyckte om att prata med alla, även mig – som då bara var en liten grabb.

En gång när jag var i sjuårsåldern och stod och pratade med farbror Albin tog han fram sin snusdosa och tittade på mig när han la in sin prilla. Sen kom frågan: ”Vill du ha en snus, pojk?”.

Jag sa ”ja tack” och fick då instruktioner hur jag skulle ta det med två fingrar och forma snuset till en prilla. Sen var det bara att sätta prillan under läppen. Det var den lätta delen, för jag hade tidigare sett morfar när han la in en snus. Tror det dröjde fem-tio sekunder efter att jag fått in prillan, sen började jag spotta och fräsa som en retad kobra och farbror Albin skrattade gott.

Jag hade aldrig smakat något så avskyvärt innan och har heller aldrig blivit snusare, så jag får nog säga tack till farbror Albin (bara synd att du inte bjöd mig på en cigarett också... hm…).

En vinter var min mamma sugen på flundra eller spätta, så hon frågade farbror Albin om det fanns några att köpa. Han svarade: ”Inte nu lilla vän, du får vänta till framåt våren. För du har väl hört vad de gamle sa förr: När ängen är grön är spättan skön, men när ängen är vit smakar spättan skit…”.

Erik Hansson träffade jag mycket i jobbet. Han var en av båtmännen, som förtöjde fartyg vid ankomst och släppte trossarna när det var dags för avgång. En snäll och vänlig man, som aldrig sa ett ont ord om någon. 
Hur många gånger har jag inte ringt Erik sent på kvällen när ett fartyg ville ha assistans. Ibland var det riktigt busväder, men Erik satte sig på sin lilla moped och körde ner till hamnen dag som natt. Vissa gånger när jag skulle klarera in ett fartyg i regn och blåst och kom körande längs kajen, fick jag se Erik stå och vänta bakom några trälårar. Det var bara att ropa på honom, så att han kom in och satte sig i bilen och fick värma sig lite. Det var många fina pratstunder vi fick på det sättet.

Nu är både farbror Albin och Erik borta, två fina människor som jag minns med glädje - Frid över deras minne.