Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/4

Reimer Johansson – en landshövding vi minns

En landshövding som inte gjorde skillnad på folk och folk, och som avböjde tjänstebil och chaufför. Det var Reimer Johansson, landshövding i Halland 1943–59.

Reimer Johansson var lantbrukare och kommunalpolitiker inom Bondeförbundet. Han drev också gården Norrbäck i Sala, som hade varit i släktens ägo sedan 1624.
Efter en gedigen och unik karriär (se faktaruta), som han genomfört utan stöd av vanliga politiska meriter, blev han 1943 ny landshövding för Halland – en post han innehade ända till 1959.

Det går många historier om denne folkkäre landshövding, som inte visste vad högfärd var och som kunde prata med alla, hög som låg. Till skillnad från de flesta av sina landshövdingekolleger ville Reimer inte ha någon dyrbar statusbetonad tjänstebil. Han ansåg att Kronans pengar kunde användas bättre och tyckte det var var roligt att själv köra sin gamla bil, som han tagit med sig från Norrbäck. När han körde, visslade han gärna en liten stump, och trivdes gott med att själv sitta vid ratten.

Så i skymningen en kväll under sina första dagar i länet, blir han stoppad av polisen vid en rutinkontroll i Trönninge. Den unge polismannen tittar in i bilen, ber att få se körkortet, och läser i detta: ”Lantbrukare Reimer Johansson, Norrbäck, Sala”, och säger: ”Vill Johansson stiga ur, så jag får titta lite närmare på bilen.” Reimer, som förstod att han inte var igenkänd, tyckte bara situationen var rolig och klev ur bilen. Så provade polismannen bromsar och växlar och lyste med sin ficklampa – och det var ju allright alltihop.

Efter en stund tyckte Reimer dock att det fick räcka och frågade: ”Ser inte konstapeln, att det är landshövdingens bil?”. ”Jo”, svarade polismannen, ”visst ser jag nu att det är landshövdingens bil, men hur fan har Johansson fått tag i den?”

En annan händelse utspelade sig på länsstyrelsen. Det var en ung grabb som kom upp på myndigheten och frågade om han kunde få jobb där. Eftersom Reimer åhörde det hela, frågade han vad grabben hade för utbildning. ”Bara sjuårig folkskola”, svarade han. ”Jaha,” sa Reimer, ”då är det inte många platser här som kan komma ifråga. Då får du välja på om du vill vara springpojk eller landshövding, för det är de enda jobben där det inte fordras någon längre utbildning”.

Reimer Johansson var en vänlig man med en stor portion humor och säkerligen skrattade han gott när han fick höra att Halmstadborna kallade slottet för Reimersholm.