Laura Petri var dotter till adjunkten vid Halmstads Läroverk, fil dr C.M Petri och hans maka Eleonore. Hon föddes i juli 1879 och växte upp i en skara av fem syskon. Redan tidigt väcktes hos henne en törst efter kunskap, som skulle följa henne genom livet. Hon sökte in på Halmstads läroverk och blev där en av de första kvinnliga studenterna.
Efter några år som guvernant sökte hon sig till Frälsningsarmén där hon blev officer 1902, men lämnade den 1913 efter allvarliga konflikter, beskrivna i självbiografin ”Jag anklagar” (1916). Därefter ägnade hon sig åt akademiska studier i närmare tio år. Hon blev fil kand vid Göteborgs universitet 1919 och fil lic vid Lunds universitet året efter. 1921 försvarade hon sin doktorsavhandling ”Frälsningsarmén. Religionsvetenskaplig undersökning”, vilken dock underkändes.
Hon fortsatte sina studier i Tyskland och senare i England för att vända tillbaka och få doktorsgraden 1925 med en avhandling om ”Catherine Booth och salvationismen i belysning av religiösa frändskaps- och antagonistförhållanden”.
Tolv av sina bästa år gav Laura Petri som slumsyster i Londons East End och som föreståndare för Frälsningsarméns räddningshem för prostituerade i Stockholm. Laura beskrev deras situation med orden ”De kom som jagade hindar med polisen hack i häl. Det vackraste man fick uppleva var när dessa flickor blev förvandlade. Man kunde faktiskt se det utanpå dem. Ty all förvandling måste ske inifrån!”.
Laura brukade också säga att ”Det finns så mycket gott i världen, men man finner det inte alltid där man väntar det. Man måste stilla bida och helt plötsligt finner man så det goda mitt i all ondskan. Kanske är det mörkret som gör att man ser ljuset!”
Längre fram i livet blev Halmstad återigen Laura Petris fasta punkt. Hon var inte lika aktiv som tidigare i Frälsningsarmén, men deltog i organisationens verksamhet som en engagerad privatperson.
1948 bildade hon Stiftelsen Hemmet Västersol och detta – att skapa ett hem för gamla – skulle bli Lauras sista stora kraftsamling och en värdig avslutning i det godas tjänst.
Den 5 juni 1956 invigdes Västersol på Skepparegatan, och i närvaro av cirka 200 gäster höll Laura Petri, då 77 år gammal, ett sprudlande tal på 45 minuter helt utan minneslapp och ändå fick hon med alla data och siffror från elva års projektarbete.
Den 1 augusti 1959 var Laura på väg för att hälsa på en sjuk gammal vän på S:t Olofshemmet. Med en fruktpåse i ena handen och en blombukett i den andra blev hon påkörd av en motorcykel när hon klev ut i gatan mellan två bilar. Hon slog huvudet i gatan och fick en svår hjärnskakning med hjärnblödning som följd.
Dagen efter, den 2 augusti, avled Laura Petri i en ålder av 80 och hon fick den död som hon önskade. Hon brukade säga att hon skulle betrakta det som en nåd att få omkomma vid en olycka och få stupa hastigt utan smärta, hon hade fasat för att på sin ålders höst bli liggande sjuk och hjälplös.
Om Laura Petri har det sagts att hon hade förunnats både en hjärncell och ett hjärtfiber mer än genomsnittet och det visar hennes livsverk. En fantastisk människa som var godheten personifierad.
Lite om: Frälsningsarmén håller grytan kokande fortfarande
Julgrytan är en insamling som Frälsningsarmén anordnar varje år under devisen ”Håll grytan kokande”. Pengarna som kommer in under denna insamling används till hjälp åt personer som uppsöker Frälsningsarmén för att få hjälp. På många platser anordnas även julfirande för hemlösa eller personer som inte vill fira julen ensamma.
Frälsningsarmén har hållit på med insamling under mottot ”Håll grytan kokande” i över 120 år och det hela började under depressionen i San Francisco 1891. Då var det många sjömän, som var arbetslösa och hade ekonomiska problem. Frälsningsarmékaptenen Joseph McFee, som själv varit sjöman fick i uppdrag att ordna ett natthärbärge och kök för sjömännen. Men han visste inte hur han skulle finansiera detta projekt.
En dag fick han i fönstret till en skeppshandel syn på en järngryta, som hängde i en trefot. Han köpte grytan och trefoten och ställde upp dem på en livligt trafikerad gata. Ovanför grytan hängde han upp en skylt med orden ”Håll grytan kokande!”. Han gick av och an framför grytan och ropade till de förbipasserande: ”Hjälp oss att bespisa de hungriga sjömännen!” På detta sätt fick han ihop de pengar som behövdes.
Efter detta spreds idén med julgrytan över hela världen och än i dag, mer än 120 år senare, är detta en tradition var än Frälsningsarmén arbetar.
