Gunhild Linde bodde på Bissmarksgatan och var en god vän till min mor. De blev arbetskamrater på Halmstads Färghandel redan på 1930-talet och vänskapen höll i sig tills döden skilde dem åt. Gunhild var också vän till familjen och om somrarna följde ofta hon och hennes vän Vivi med oss ut på bilturer till olika sevärdheter. Som barn kommer jag ihåg hur generös Gunhild var, hon bjöd på korv och glass och allt vad man önskade.
När den gamle chefen på Färghandeln dog dröjde det inte länge förrän min mor blev uppsagd, eftersom den nya chefens fru också jobbade där. Mor kom hem och storgrät, och far sa till henne: ”hit med nyckeln, så skall jag lämna in den”.
Det gjorde han också, och på vägen tillbaka träffade han Gunhild. Hon hade tidigare slutat på färghandeln för att börja arbeta på Nya Måleribolaget, där hon var chef för kemikalie- och parfymeriaffären. Nu undrade hon vad far gjorde i stan mitt på dan. Han sa som det var, att mor fått slut, varpå Gunhild svarade: ”Säg till henne att ringa mig, för vi behöver duktigt folk på Måleribolaget”. Mor ringde och Gunhild sa: ”Nu kommer du i morgon och presenterar dig för chefen så har du ett nytt jobb – men ta på dig söndagskappan så du gör ett gott intryck.” (Och det gick bra, mor fick anställning på Måleribolaget...).
Många kanske kommer ihåg Gunhild Linde som den vänliga expediten som var mycket noga med att ge kunderna en god service. Några som verkligen kom ihåg henne var Halmstadgruppen. När konstnärerna kom in var det endast Gunhild som skulle expediera dem och hon var mycket noga med att ordna fram precis allt de behövde. Och när hon skulle gå i pension kom de in, den ene efter den andre, och överlämnade varsin oljemålning till henne. Det om något säger hur uppskattad hon var.
När jag blev äldre och hade fått körkort brukade jag följa med mor för att besöka Gunhild dagen före julafton. Att sitta där och dricka kaffe och höra tanterna berätta om alla glada minnen från Färghandeln, Måleribolaget och Beckers var en ren fröjd och det saknar jag än i dag. Mamma hade med sig några paket grönkål, hemmagjord marsipan och fikonbullar. När vi skulle gå kom alltid Gunhild med flera lådor lyxchoklad till mor – och några paket cigaretter till mig.
1993 blev Gunhild sjuk och hamnade på lasarettet. Jag körde ofta min mor dit och erbjöd mig också att följa med in på besök, men mor avböjde och sa att ”du vet hur noga Gunhild är med sitt utseende och hon kanske skulle känna sig besvärad om du följde med.”
Denna lilla dam, som med yttersta noggrannhet skötte sitt arbete och som var så generös och hjälpsam, hade också en stark vilja att alltid göra rätt för sig och inte lämna något halvdant. När hon tog sitt sista andetag den 21 januari 1994 var allt klart med testamente och instruktioner om hur begravningen skulle verkställas – med psalmer, var hon skulle ligga och till och med att gästerna skulle inbjudas till Svarta Örnshuset.
Gunhild hade många vänner och jag är stolt över att jag fick vara en av dem. Det har nu gått 22 år sedan hon gick bort, men jag kommer ihåg henne precis som hon var och i mitt minne lever hon kvar.
