Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
Äventyr till havs. En målning av Lekna som gjorts av Halmstadkonstnären Bror E. Bengtsson.

Ett sällsamt drama i turbulenta vatten

En far, en son och ett krig. Två fartyg, en ubåt och fyra livbåtar. För hundra år sedan utspelade sig ett märkligt drama i Nordsjöns osäkra vatten.

Halmstad var vid 1900-talets början en av Sveriges främsta skutstäder. Moderniseringen av hamnen, jordbruksexporten och industrialiseringen skapade goda förutsättningar för ökad in- och utförsel av varor. Många Halmstadbor arbetade som sjömän – vilket bland annat gravstenarna på Västra kyrkogården vittnar om.

Arbetet på de små skutorna var hårt. Ännu värre blev det under första världskriget då bland annat Tyskland sänkte många svenska fartyg för att förhindra att Storbritannien fick del av varor med betydelse för deras krigsföring. Skonertskeppet Lekna av Halmstad drabbades av kriget 1916. Det var ett 33 meter långt fartyg som var byggt 1877. Halmstadmäklaren Otto Boman hade köpt henne 1904. Lekna var vid händelsen, som beskrivs i den här artikeln, på väg över Nordsjön till England under befäl av Martin Eugenius Johansson och med ytterligare sju personer i besättningen.

Den 19 oktober 1916 siktade de Svartvik, ett segelfartyg från Stockholm. Det märkliga var att befälhavare där var Gustaf Artur Johansson, Martins son. De kom överens om att segla tillsammans en sträcka även om de var på väg till olika hamnar. Även om far och son hade seglat länge på Nordsjön hade de tidigare aldrig mött varandra på det här sättet. Under den påföljande natten tappade fartygen emellertid kontakten.

Den 20 oktober såg Lekna en tysk ubåt som kom upp emot henne. Tyskarna gav besättningen fem minuter för att lämna fartyget. Svenskarna satte två livbåtar i sjön men ubåten lade beslag på den ena. Man tänkte nämligen använda den för att plundra Lekna på proviant innan man stack henne i brand. Leknas besättning trängde ihop sig i sin livbåt och rodde från platsen. De såg sitt fartyg brinna och ubåten segla vidare.

Från Svartvik såg man ett segelfartyg brinna och misstänkte att det var Lekna. Ubåten var nu på väg emot dem och samma historia upprepade sig. De fick fem minuter på sig att lämna fartyget som sedan sattes i brand. Sjön gick ganska grov och en av livbåtarna törnade emot Svartviks skrov. Till sin fasa upptäckte de ombord att livbåten sprang läck och i praktiken blev obrukbar. Ubåten tog dock ingen hänsyn till besättningens utsatta position utan lämnade platsen.

I det här läget inträffade ett mirakel. Plötsligt dök en tom livbåt upp och drev emot dem. Den var visserligen vattenfylld men kunde länsas och var sedan fullt användbar. Det var den andra livbåten från Lekna! Tyskarna hade inte haft någon användning för den sedan de lagt beslag på provianten. Detta kan också uttryckas på annat sätt: när sonens fartyg och dess besättning var i sjönöd kom en livbåt drivande från hans fars fartyg och räddade situationen.

I kyla och hög sjö rodde Leknas besättning i riktning mot land. Inte minst kapten Johansson var ganska medtagen. Han var 58 år gammal och hade inte hunnit få på sig varma kläder innan han lämnade sitt fartyg. Slutligen räddades männen av en brittisk båt som förde dem till Boston på Englands ostkust.

Men även Svartviks besättning hade det svårt i det hårda vädret. De upptäcktes till slut av en annan brittisk båt som tog dem till Hartlepool. När de kommit iland ringde far och son varandra och kunde lättade konstatera att båda var vid liv.

Några dagar senare möttes de båda oväntat på en polisstation i Newcastle dit de oberoende av varandra begett sig för att sköta formaliteter inför hemresan. Sedan åkte alla hem till Sverige med Svenska Lloyds ångfartyg Bele. Så just den här historien fick ett lyckligt slut, men så var det långt ifrån alltid. Under första världskriget gjorde sjömännen heroiska insatser för att säkra den svenska varuförsörjningen – knappt 800 av dem miste livet.