Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

En svunnen tid. Bilden är tagen av Niels Ove Halldin i början av 1960-talet och berättar om ett annat Halmstad, en tid då människor körde Volvo Duett och rökte pipa. Där Lambert Jepsson låg – i korsningen Brogatan/Storgatan – ligger i dag huvudentrén till Gallerian Stora torg, även kallad Mittpunkten.

En bild som väcker många minnen

”En bild säger mer än tusen ord.” Så är det nog, även om de tusen orden många gånger är högst personliga. Fotot från Stora torg ger en känsla av nostalgi hos de flesta Halmstadbor – men hos skribenten väcker det också minnen om stor dramatik.

Bilden är tagen av Niels Ove Halldin, som inte bara var en duktig administratör och rektor utan också en utomordentligt skicklig fotograf.

Här för han oss tillbaka till en förlorad värld; vi är i början av 1960-talet, en tid som många av oss upplevt. Stora torg med korsningen Brogatan/Storgatan.

Längs Storgatan ser vi alla de gamla kända affärerna, som Lambert Jepsson där de hade sportartiklar, allt för fritidsfiskare, jägare och inte minst leksaker och byggmodeller för barnen.
Sjögrens Tobak med det rikhaltiga utbudet av tobaksvaror, pipor och tidningar.
Gd-Strumpor. Hammar & Rohman, en av stadens mest ansedda affärer när det gällde specerier, kaffe och kolonialvaror. Jonsons Herrkläder och – utanför bilden – Meijels Pappershandel och Boktryckeri.

Bilarna på fotot bidrar starkt till den nostalgiska känslan. Närmast på Brogatan syns en Saab 96, Volvo PV 544 och en Renault Fregate. På Storgatan ser jag en blå Ford Anglia, bakdelen av en Mercedes 190 och en Volvo Duett.

På torget står den gamla Volvo-ambulansen från 1935 och den var i tjänst en bit in på 60-talet (även om den mot slutet mest användes som reservbil). Dock är den bevarad och kan i dag beskådas på Svedinos bil- och flygmuseum i Ugglarp.

Volvo-ambulansen väcker ett speciellt minne för mig, för det var med denna, som min far fick åka när han hade råkat ut för en mycket svår olycka i slutet av 30-talet.
Han fick halsen krossad då flaket på hans lastbil släppte. Ingen trodde han skulle överleva. Min mor, farmor och farfar och fars syskon turades om att vaka, men far var ung och hade kämpahumör och klarade det mot alla odds.

När han efter lång tid på lasarettet skrevs ut tackade han doktor Högman för den goda vården han fått. Då sa doktor Högman: ”tacka inte mig, tacka ert goda hjärta och ert jädra humör”.

Vid den här tiden rullade inte så många bilar i stan, så chaufförerna kände oftast varandra. Drygt ett år efter olyckan träffade min far, som då var mager som en sticka, ambulansföraren som kört honom till sjukhuset. Denne stirrade på honom och sa ”är det verkligen du Eigil ?” Far nickade och ambulansföraren utbrast: ”F-n, vi trodde aldrig att du skulle klara dig, så som du såg ut, men jag körde så fort bildj-eln gick och så fort har jag aldrig någonsin kört på Norra vägen!”.

Husen på bilden revs med allt annat i kvarter Klingberget, förutom Sparbankshuset från 1914. Ur ruinerna reste sig 1966 Domus nya varuhus.