Våld och knark var vardag för Jimmy som ung

Jimmy Engström som i dag är 39 år och alkohol- och drogbehandlare i Falkenberg vill med sin berättelse ge andra på glid nytt hopp.

– Jag önskar att de kan känna igen sig och se att en förändring är möjlig.

Jimmys problem började redan när han var ett litet barn. Han var orolig och hittade på mycket bus.

– Det var inget missbruk i familjen. Mina föräldrar separerade när jag var fyra år. Pappa hade svårt att ta ett känslomässigt ansvar och jag kände ensamhet och utanförskap. Jag bodde med min mamma som hade högskoleutbildning och gjorde karriär. Hon försökte uppfostra mig efter bästa förmåga, men hon hade svårt att sätta gränser. Jag styrde mitt eget liv.

Det gick inte så bra.

– Jag kände en tomhet och sökte olika saker. Jag drogs till äldre busiga killar, och ville gärna ha bekräftelse av dem. Jag var kort och skelögd och var retad, och det är ju de små hundarna som skäller mest?

Jag kände mig stark och det föddes en känsla av makt. Jag var 13 år och en tvärhand hög - och inners inne full av självförakt.

Första fyllan

Redan på mellanstadiet började han skolka, han hängde med de äldre tuffare killarna och snattade och stökade runt. När han var 13 kom första fyllan.

– Jag drack två och en halv 33cl öl och spydde som en räv. Jag spydde ner min kompis rum och först tänkte mina kompisar ge mig stryk, men ångrade sig. Eftersom jag alltid ville vara bäst så bestämde jag mig att jag skulle bli bäst på att dricka alkohol, Jag drack varje helg.

Det var i början på 90-talet då den ekonomiska dippen kom och med den ökade invandrarfientligheten. Jimmy hade börjat på en ny skola, där det fanns få invandrarbarn. Men Eskilstuna var uppdelat. På ena sidan fanns mest infödda svenskar och på andra sidan invandrare och deras barn.

– Det var ekonomisk nedgång och då vill många ha något att skylla på. Det blev invandrarna. Genom en kompis fick jag följa med till ett gäng skinnskallar. Vi drack bärs och folk var glada. Det var party.

I centrum blev det slagsmål

Festen var på andra sidan stan, den invandrartäta. När Jimmy som var en mycket småväxt 13-åring skulle hem var han rädd. Han var ju tvungen att ta sig genom centrum där det var mycket bråk mellan invandrare och skinnskallar.

– När mina nya kompisar förstod det lovade de att följa mig hem. De ställde upp sig på led, med mig i mitten och marscherade genom stan. På torget i centrum blev det slagsmål. Det var flera som försökte slå mig men skinnskallarna runtomkring mig skyddade mig. Jag glömmer aldrig känslan, jag kände att det var mitt gäng. Jag kände mig stark och det föddes en känsla av makt. Jag var 13 år och en tvärhand hög - och inners inne full av självförakt

När han kom hem på fyllan som 14-åring tyckte hans mamma att han betedde sig exakt som en alkoholist. Hon var orolig, men ville inte inse allvaret. Och Jimmy som är duktig på att prata lyckades ofta knixa sig ur situation efter situation.

Jag tyckte att jag hade träffat gud i pulverform. Det var samma lyckokänsla som första gången jag gick med skinnskallarna genom stan.

Jimmy klarade både grundskolan och gymnasiet och fick slutbetyg, om än mycket låga, trots mycket skolk. Var han i skolan hade han med sig alkohol. Sin tid ägnade han åt snatterier, stölder, slagsmål och inte minst fylla. Han var fotbollshulligan. Som 15-åring hamnade han i fyllecellen första gången - det skulle bli en vanlig resa - men han blev aldrig dömd för något brott.

– Våld var en stor del i mitt liv. Men inom mig fanns en röst som sa ”det här är inte bra”.

För att dämpa ångesten och ta bort spärrar tog Jimmy anabola.

– Jag var duktig på att snacka men slogs själv inte så mycket. Jag var liten och rädd och det blev allt värre. Eftersom många visste vem jag var vågade jag inte gå ensam på stan. Jag levde ju ett liv där jag varit med om att skada många människor.

Gud i pulverform

När Jimmy började närma sig 18-årsåldern kom han i kontakt med amfetamin, något som i alla fall öppet var no-no bland skinnskallarna.

– Jag tyckte att jag hade träffat gud i pulverform. Det var samma lyckokänsla som första gången jag gick med skinnskallarna genom stan. Amtaminet gjorde mig stark och jag kunde ha nån slags kontroll. Det hade jag inte när jag drack, då var jag ofta redlös.

När han fyllde 18 år tog han ut sparade pengar på 20000-30000 kronor och knarkade bort på några dar. Skinnskallarna höll han sig ifrån.

– Jag satt helt plötsligt och knarkade i lägenheter med invandrarkillar. Våldet var försvunnet, det var mer kärlek och flower power. Jag fixade pengar genom att langa, men jag gjorde aldrig inbrott.

Men efter två års knarkande kom den obeveklig katastrofen. Paranoian började växa och Jimmy var säker på att folk var ute efter honom.

– Min gamla skinnskallekompisar, folk jag skadat..ja alla. Jag fick en pyskos med hallucinationer som varade i tre dar. Jag sökte mig till sjukhuset, jag hade hört att man blev fasspänd och drogad, och det ville jag gärna bli. Läkaren sa att jag kunde gå hem och hämta sakerna jag behövde och komma tillbaka och att bli inlagd.

Jimmy skyndade hem och kom tillbaka, men insåg att läkaren lurat honom. Han skulle inte bli fastspänd och få droger - tvärtom.

– Läkaren pekade ner på byggnad från fönstret och sa ”Det är dit ska du ska, på avgiftning”.

Vägen tillbaka

Det var början på vägen tillbaka.

– Jag gick 12-stegsbehandling på ett behandlingshem utanför Vingåker. Alla mina gamla kompisar höll ju på med droger, så jag fick ty mig till mina vänner i 12-stegsgemenskapen. Den var viktig.

Sedan dess har Jimmy gjort en 20-årig resa med sig själv. Han läste upp sina gymnasiebetyg, har pluggat, jobbat och rest runt. Bland annat har han genomfört en ungdomsdröm och varit fiskare på Färöarna.

– Jag har svårt att slutföra saker, jag har ett huvud som studsar runt (haha). Efter 13 år med av och på-studerande på högskolan lyckades jag skrapa ihop en kandidat på högskolan med psykologi som huvudämne. Nu har jag varit drogfri, även från alkohol, i över 19 år. Under dessa 19 år har många fantastiska upplevelser och mirakler skett.

Jimmy oroar sig i dag för psykologiska ohälsan, i coronapandemins spår, att den kommer att öka, med större missbruk och självmord som resultat. Men han tror på gemenskap och kärlek.

– Min berättelse är en gottgörelse för mig själv och samhället som ställt upp för mig. I dag vet jag att livet är till för att levas.

Lena Berglund

lena.berglund@hn.se