Håkan är född och uppvuxen i Kungsbacka, fick jobb som kontorsbud på Karlaverken men hamnade snabbt på ritkontoret. Under tiden som signalist i lumpen på I 16 1958 träffade han Anita som senare kom att bli fru Emanuelsson.
Två år senare tog Håkan sitt pick och pack och flyttade till Halmstad och sin äkta hälft. Jobb som ritare och konstruktör på Malcus väntade.
– Jag ritade kranar, traverser och gjuterimaskiner men jag upptäckte att jag inte trivdes, var för rastlös för att sitta inne och titta ut när det var fint väder.
I slutet av 1960-talet och en bit in på nästa decennium var arbetsmarknaden besvärlig något som känns igen i dag.
– Det var för djävligt. Jag blev arbetslös 1968 och vi var 45 man som fick gå. På den tiden var det genant att stå utan arbete. Jag hade familj, men tog det inte så hårt.
Håkans svärfar jobbade som kranförare i hamnen och han sa till svärsonen: ”Gå ner till Winge i lusasken”.
Winge var tillsättningsman på Stuveribolaget och lusasken var lokalen stuvarna väntade i varje morgon på jobb. Håkan fick napp direkt och behövde alltså inte gå arbetslös mer än några dagar.
– Att komma från en skyddad kontorsmiljö in i det tuffa hamnklimatet var en kontrast, men kamratskapet var fantastiskt, tjänade bra med pengar och blev brunbränd på kroppen.
Håkan gick sedan en utbildning i Borås i styr- och reglerteknik. Den satt som handen i handsken så i början av 1970-talet fick han arbete som industrielektriker på Järnverket, följt av ett liknande jobb på Ryab i Oskarström.
43 år gammal gjorde sig 40-årskrisen påmind och han började känna sig för gammal för arbetsmarknaden.
– Att åka till Oskarström var ingen framtidsdröm.
Så rätt han fick, fabriken lades senare ned.
Håkan återbördades till hamnmiljön och jobbade som både kranförare och industrielektriker.
– I hamnen hade man ofta två yrken. Det var alla möjliga industriarbeten och så körde man kran. Det var en mycket bra arbetsplats, roligt och stimulerande.
Håkan trivdes så bra att han stannade till pensioneringen vid 63 års ålder.
Då Anita gick bort 1993 fick han verkligen bevis på det fina kamratskapet.
– Då kom många arbetskamrater, utan att säga något, och klappade mig på axeln. Det var en oerhörd värme som är svår att beskriva.
En arbetskompis föreslog att han skulle hänga med på gammeldans.
– Att karlar kan visa en sådan värme. Det var en helt ny erfarenhet man fick.
Ett annat sätt att komma över sorgen var hos Halmstad segelsällskap som blev Håkans andra hem. Seglat har han gjort länge och båten används ännu mer sedan han blev pensionär. Dessutom delar han musikglädjen med herrarna i Flottans kavaljerer där han spelar gitarr ”lite halvtaskigt”.
Musik har Håkan alltid gillat och för två år sedan bildade han trion Old Fashion Hits där Tuve Persson och Inger Oxelborn ingår. Repertoaren består av visor av Evert Taube, Ruben Nilsson och på senare tid har de upptäckt Cornelis Vreeswijk.
– Jag har alltid gillar honom, men nu har det blivit ännu mera sedan jag gick med i Cornelis Vreeswijk-sällskapet. Han var fantastisk, man kan sätta honom på samma plats som Taube och Ferlin.
– Cornelis kom som 13-åring till Sverige och kunde sedan behandla språket så fantastiskt.
Håkan anser att mycket av det den store visdiktarens budskap har han själv i sina tankebanor. Att inte bara acceptera allt som sägs.
– Det är inte bara Kolonin och Hönan Agda. Han tog ställning för de svaga i samhället.
