Jag växte upp på Hamngatan 13 i 1950-talets Halmstad. Då var det en ganska liten stad, och jag lärde tidigt känna viktiga personer i min omgivning. Hemmet var den stora tryggheten. Nästa revir var ”gården” där vi alla kände varandra. Den yttersta gränsen för min frihet var kvarteret. Som femåring fick jag röra mig ganska fritt så länge jag inte korsade någon gata.
En dag stod jag och tittade in i Hejdemans cykelverkstad som låg i en källare under Lambert Jepsson Sportaffär, det vill säga i korsningen mellan Storgatan och Brogatan. I de trånga lokalerna var det fullt med cyklar och från själva reparationsverkstaden kunde jag förnimma en förförisk doft av stål, däckgummi och olja. Oj, vad spännande det verkade för en femåring! Antagligen stod jag så länge och tittade att Iwar Hejdeman frågade mig om jag ville komma in och se mig omkring. Här träffade jag även sonen Karl-Ivar Hejdeman som kallades ”Lalle”. Troligen bjöd de mig på saft och kex som var ett vanligt mellanmål vid den här tiden. De sade att jag var välkommen tillbaka då jag hade lust.
Det dröjde inte många dagar innan jag var tillbaka i cykelverkstaden. En trappa ledde ner till en liten hall. Till väns- ter fanns själva verkstaden där Lalle lagade, rengjorde och renoverade cyklar. Till höger fanns en lokal för begagnade cyklar som var till salu. Jag minns inte om där fanns några symaskiner. Innanför var en liten skrubb där Iwar Hejdeman hade sitt kontor.
Jag tillbringade sedan många timmar och dagar i verkstaden hos far och son Hejdeman ända tills jag vid sju års ålder började skolan. Ofta satt jag uppkrupen i fönstret hos Lalle och tittade på då han arbetade med sina cyklar. Jag fick också pröva de olika verktygen men har inget minne av att jag praktiskt hjälpte till. Vi pratade där-emot väldigt mycket. Jag har alltid varit mer teoretisk än praktisk. Iwar och Lalle verkade uppskatta mina besök. Snart skickade de bud hem till mina föräldrar om att jag hade alldeles för fina kläder för att vistas i en verkstad, varpå min mor gick och köpte ett par blå jeans till mig. Jag var oerhört stolt men jag tror att det är de enda blå jeans som jag har ägt i mitt liv.
En tavla som föreställde grundaren till affären och verkstaden, Johan S. Hejdeman, hängde på väggen. Han hade ett stort vitt skägg och kändes verkligen fjärran från det moderna 1950-tal som jag levde i. Då brydde jag mig inte om vem han var och desto roligare är det att i dag få berätta historien om hans liv.
Johan Hejdeman föddes 1854 i skånska Billinge. Efter skola och konfirmation gick han i lära för att bli smed. Hans bror Nils hade emellertid startat en fabrik i Malmö för att tillverka symaskiner. Här fick även Johan anställning som montör. År 1877 satte bröderna upp en symaskinsaffär i Båstad men marknaden visade sig för svag. I stället flyttade Johan till Halmstad och startade här på hösten samma år en affär med verkstad.
Kunderna för en symaskinsaffär utgjordes främst av herr- och damskrädderier samt skomakerier. Med ökat välstånd började med tiden även privatpersoner köpa egna symaskiner. De blev de första tekniska apparaterna som underlättade hemarbetet. Johan Hejdeman sålde symaskiner, höll ett lager med reservdelar och symaskinsolja samt reparerade trasiga maskiner. I sin reklam framhöll han alltid att han kunde hålla låga priser eftersom han köpte maskinerna direkt från fabrikerna utan mellanhänder. Likaså lämnades fem års garanti.
Den tyska Dürkoppfabriken var en viktig samarbetspartner. En dag 1880 meddelade de att de hade börjat tillverka cyklar. Hejdeman blev intresserad och blev ägare till den första importerade cykeln i Halmstad. Det var en ganska gammal och svårcyklad modell med massiva gummiringar. Han ska ha tränat i smyg på tidiga morgnar och när han behärskade tekniken for han stolt omkring i Halmstad på sin cykel. Den hade kostat 374 kr vilket var en enorm summa vid den tiden.
Efter några år utrustades cyklarna med luftringar och Hejdeman började importera, sälja och reparera även cyklar. Mot ersättning kunde han också förvara dem torrt under vintern och rengöra dem inför våren. På det här sättet fick symaskiner och cyklar samsas sida vid sida i den egna rörelsen. Bland de första cykelkunderna märktes arkitekterna Knut Beckeman och Sven Gratz.
Johan Hejdemans firma nådde stora framgångar. Verksamheten flyttade på tidigt 1900-tal cirka hundra meter söderut på Storgatan till attraktiva lokaler vid Stora torg med affären i gatuplanet och verkstaden i källaren. År 1926 tog sonen Iwar Hejdeman över rörelsen. Pappa Johan fortsatte upp till över 90 års ålder att hjälpa till i verkstaden. Han sägs ha varit en strålande berättare och många kom dit för att lyssna på hans berättelser från anno dazumal. Då han 1952 dog vid 98 års ålder var han Halmstads äldste invånare och en välkänd profil i staden.
Iwar Hejdeman prövade att utöka sortimentet med kristallmottagare, hörlurar och radiodelar. Den verksamheten upphörde emellertid efter några år. Verksamheten fortsatte att bygga på symaskiner och främst cyklar. Försäljningslokalen vid Stora torg togs 1940 över av Lambert Jepsson Sportaffär. Hejdeman klarade sig sedan med enbart källaren. Fokus verkar ha legat främst på reparationer samt på renovering av gamla cyklar till nyskick. På så sätt byggde de min första cykel efter mina önskemål om färg och utrustning.
På 1960-talet köpte Domus upp fastigheterna i kvarteret Klingberget för att bygga sitt nya varuhus. Staden höll på att omvandlas. Iwar var mycket missnöjd och tyckte att den fördärvades. Han var ingen vän av stora varuhus för bilburna kunder. År 1964 avvecklade han sin cykelverkstad och pensionerade sig. Lalle fick då arbete på Halmstads Järnverk.
När jag som vuxen bodde i Västervik tog jag kontakt med Iwar igen. Vi träffades sedan under flera år då jag hälsade på i Halmstad. Värmen och engagemanget i vår kontakt fanns kvar. Vi hade fortfarande väldigt roligt då vi diskuterade. Iwar Hejdeman gick bort 1983.
Sex år senare flyttade vår familj till Halmstad. I mitt arbete var jag ofta på Nissa-ströms kursgård och höll utbildningar. På ett anslag fann jag då att Lalle med hustrun Barbro var kyrkvärdar i kapellet. Jag sade åt receptionen att de måste kontakta mig ifall Lalle och jag skulle vara på plats samtidigt. Det dröjde många år innan det skedde. Då lade jag in en paus i kursprogrammet och gick ut och hälsade. Jag fann en gammal, tunn man som närmast var lite blyg för mig. Vi pratade om gamla tider och jag fick berätta vilken stor betydelse cykelverkstaden, han själv och hans far Iwar hade haft under några år av min barndom. Det kändes bra. Något år efteråt, 2000, läste jag Karl-Ivar Hejdemans, det vill säga Lalles, dödsannons i Hallandsposten.
