Ångmaskinen var 1800-talets stora tekniska innovation som påverkade bland annat tillverkning och transporter. Det började för Halmstads del med ångbåtsförbindelser 1852 och cirka 25 år senare kom järnvägen till staden. Först ut var den privata Halmstad–Nässjö Järnväg men företagets första år kantades av svåra ekonomiska problem.
Då var optimismen mycket starkare när det gällde den likaledes privata, 92 kilometer långa Skåne-Hallands Järnväg mellan Helsingborg och Halmstad. Bygget gick snabbt och bra trots att man hade valt att ta den branta och kurviga sträckningen genom Sinarpsdalen på Hallandsås. En arbetsstyrka startade i Helsingborg och en annan i Halmstad. Till slut möttes de utanför Båstad.
Detta firades den 9 maj 1885. Ett tåg draperat med flaggor rullade ut från Halmstad med stadens ledande män ombord. Ett liknande tåg utgick från Helsingborg och till slut möttes de vid länsgränsen nära Östra Karup.
Friherre Stierncrona höll högtidstalet och yttrade då ungefär det här:
Då vi nu står här invid en ås, som skiljer Skåne och Halland åt, kommer jag ihåg ett bekant historiskt yttrande om Pyrenéerna, som skiljer två länder vars folk förut inte möttes i vänskap utan främst då de var i strid med varandra. Men så en dag kunde det sägas att hindret för vänskaplig beröring mellan folken var borta, att det inte mer fanns några Pyrenéer. Nu kan man på samma sätt säga att det inte längre finns någon Hallandsås. Skåningar och hallänningar har visserligen inte stridit mot varandra men de har varit främlingar för varandra och inte samarbetat så som de borde.
Efter talet sjöngs sköna sånger och dynamitskott smällde från båda sidor landskapsgränsen. Därefter fästes de sista spikarna i den sista biten räls. Järnvägen var färdigbyggd. Herrarna serverades nu en utmärkt måltid av den lokale gästgivaren.
Detta var dock inte den officiella invigningen av järnvägen. Den ägde rum först den 21 augusti samma år. Halmstad var då klätt till fest. Bara runt Stora torg vajade 38 fanor.
Affärsinnehavarna och de rika borgarna hade särskilt smyckat sina hus. Vägen från torget till järnvägsstationen var snitslad med flaggstänger. Fartygen på Nissan flaggade också. Runt klockan nio rullade ett tåg med gäster från Helsingborg in på stationen genom en tillfälligt uppbyggd äreport. En av vagnarna var öppen och där satt Skånska husarregementets musikkår och spelade. Gästerna begav sig omedelbart till kyrkan vid torget och firade gudstjänst.
Därefter förflyttade följet sig till restaurang Tivoli i Norre katts park, där de åt frukost.
Fram emot eftermiddagen åkte sällskapet, nu också Halmstadborna, med tåget till Helsingborg. Här skedde själva invigningen av järnvägen varefter en riktig festmiddag intogs. Herrarna berömde varandras viktiga insatser och skålarna avlöste varandra. Men det var några som länge tycktes glömmas bort. Till slut reste sig en skånsk journalist och utbringade en skål för arbetarna som redligt och fredligt fullgjort sitt tunga värv!
Historien säger mycket om sin tid. Mest intressant är att se hur isolerade 1800-talsmänniskorna kände sig och vilken fysisk barriär Hallandsås utgjorde.
Det kan med fog sägas att den nya tekniken bröt människornas isolering. I dag – med två hål genom åsen – finns inte Hallandsås längre, åtminstone inte för tågresenärer. Så är vi inte heller främlingar för varandra.
